Roligaste kvällen hittills

Man ska ju alltid avsluta en resa på bra sätt - i alla fall om man vill lämna landet med känslan av att man vill komma tillbaka! I går var vi på jam session vid nationalteatern i Kampala. Upcoming artister och andra som anser sig vara någorlunda talangfulla uppträder med några låtar var under hela kvällen. Ölen kostar 10 kr styck och är försvinnande god. Dessutom kan man springa på en hel del spännande människor - vilket vi självklart gjorde. Vi träffade bland annat en rastaman som hette Fidel Castro och sonen till Sudans president. Dessutom träffade vi en hiphop artist känd nog att få in oss på Kampalas hetaste måndagsklubb både gratis och med privilegiet att ta med spritflaskor hemifrån. Måste bara berätta lite mer om kvällen innan vi kom till klubben.

Uppträdandena vid nationalteatern var grymma (i alla fall de flesta) och särskilt en kille som hette Jamal (finns på youtube - lyssna och njut) var vi otroligt glada att vi fick se och lyssna på. Alla ugandier sjöng med och stämningen var fantastisk. Efter några öl och i sällskapet av rastamannen, en rugbyspelare, en kille med eget dataföretag, en kompis vid namn Alvin som vi träffat här och hans kusin tillika hip hop artisten klämde vi oss in hip hop killens minst sagt coola bil. Tänk "pimp my ride" med all bling bling och all markbelysning man kan ha. Det hade den bilen. Och pricken över i:t var den håriga rattmuffen - i afrika! Bilturen tog oss först till Edgehouse där vi bytte om och lämnade alla värdesaker. Därefter, ytterliggare två passagerare inklämda i bilen, åkte vi in till klubben på kampala road. Nu har vi varit på en riktig afrikansk klubb. Bara lokal musik och fantastisk dans från alla afrikaner som verkligen kan röra på sig. Efter några timmar, med morgondagens tidiga intervju för d-uppsatsen i minnet, var vi tvungna att gå hem. Så roligt har vi inte haft sedan eldkvarn brann!

I dag hade vi så vår sista intervju och sista dag på sjukhuset. Intervjun gick kanon och efter den gick vi runt på avdelningarna och delade ut leardalblåsor (att ventilera och återuppliva nyfödda barn med) och tog en massa bilder som minnen från den fantastiska men tuffa tid vi haft på Mulago hospital.

I morgon ska vi växla till oss lite dollar att spendera på Zanzibar, shoppa det sista och packa. Klockan 6 på torsdag morgon lämnar vi Kampala och flyger via Kenya vidare till Zanzibar. 14 dagars plugg inför sluttentan på barnmorskeutbildningen borde väl ändå räcka? Det finns i och för sig en liten risk att vi ägnar oss åt en del annat t.ex. snorkling, dykning, solning och annat man kan tänka sig att göra på en paradisö!

Ha det så gott allihopa så ses vi när vi kommer hem. 17 dagar kvar! Kram kram

Datatrassel och stress over d-uppsatsen

Frida har problem med datorn pa skolan. Kommer inte ens in pa sin facebook eller mail idag. Uganda kan verkligen vara ett U-land med stort U ibland. Men vi har gladjeamnen ocksa. Ett av dessa ar avskedsfesten vi ska ha pa fredag. Vi ska ha avskedsfest. Avsked - vi lamnar snart Uganda. Det har ju sjalvklart varit fantastiskt kul och larorikt pa massvis med satt att vara har, men nu ar langtan efter nasta steg pa varan resa lite for stort for att kanna sorg over att behova lamna Ugandan. Nasta gladjeamne ar ju fortas det nasta steget. ZANZIBAR. 14 dagar pa den kanske finaste on pa var jord (iaf om man far tro bilderna vi har sett darifran)! Det ska bli sa skont. Visserligen kommer vi fortfarande behova plugga infor den stora sluttentan och de praktiska examinationerna vi ska ha nar vi kommer hem, men fasen vad vi ska njuta. Det har vi lovat oss sjalva!

Stressen over d-uppsatsen har lagt sig nagot, aven om det nu ar svart for oss att fa in alla intervjuer pa den korta tid vi har kvar. Vi har gjort en intervju idag, har tva kvar. En annan i morgon och sedan kanske ett par till i borjan av nasta vecka. Undrar om vi inte far ihop tillrackligt med material till en riktig artikel, sa manga intervjuer som vi har gjort.

Att intervjua dessa personer ar otroligt intressant. Religionen ar valdigt viktig for manga Ugandier, och ibland valdigt mycket i vagen for att utveckla landet, men samtidigt finns starkt troende doktorer som sitter och delar med sig till oss om deras tankar kring Unsafe Abortion. Jag tror igen att vi far vara med om och hora om saker vi aldrig hade fatt hora hemma. Ett privilegium.

Nu ska vi ut och fortsatta jobba. Om 8 dagar lamnar vi Uganda. Undrar om vi hinner skriva nagot mer innan dess.

Kram kram

Tiden rinner mot sitt slut

Hej alla! Förlåt att vi skriver så sällan, men ni förstår säkert mer än väl hur upptagna vi är. Och nu, när det faktiskt bara är 2 helger kvar inser vi att vi måste jobba hårt för att hinna med allt man vill uppleva. Vi är liksom i Afrika, vet inte om vi nånsin kommer hit igen.

I helgen som var åkte vi till Jinja för ridning och forsränning. Vi blev hämtade av firman vi anlitat för raftingen strax efter sju på fredagmorgonen och blev släppta i en vägkorsning någon mil utanför Jinja. Därifrån tog vi bodaboda (livsfarlig resa som passagerare på lite mindre motorcyklar med i regel helt trafikvanvettiga chaufförer) till stället där vi påbörjade vår ridtur. Hästarna var förvånansvärt fina, även med enligt Frida som ridit hela sitt liv, de kunde däremot fått vara lite muskligare och i bättre "form". Hästspråk som iaf en av oss två förstår.

Vi red på små små stigar genom tät och illgrön djungel, små byar med lekande barn och massa getter. När man kommer ridande på det här sättet, på ett ställe där man knappt kan tänka sig att någon kan bo, och det kommer massor med barn som springer och vinkar och ropar, då förstår man verkligen hur mycket barn det föds i Uganda. Nån siffra vi fått höra är att Ugandierna tredubblar sin population med varje ny generation. Helt galet i ett land där resurserna knappt räcker till att försörja de dryga 30 miljoner (om vi nu vet rätt) Ugandier som redan finns. Tänk om tio år, när de är 90 miljoner.

Hästarna stannade till då och då och vi fick några fina bilder över Nilen. Väl tillbaka vid stallet kändes två timmars ridning lite för kort. Vi kanske måste rida igen i Uganda. Vi får se om tiden räcker till.

Från ridningen åkte vi vidare till ett basecamp vid Bujagali falls där raftingföretaget hade sin restaurang och delar av sitt boende. Vi bodde i ett "dormroom" på kanske 10 kvm med fyra dubbelsängar inklämda i varje hörn. Lite såg det ut som rummet med alla myggnät på barnhemmet vi besökte häromveckan. Festen, där folket som gjort raftingen på fredagen släppte loss, varade hela natten med en hel del studentskivefulla människor. Kanske inte så konstigt när en öl kostar 10 kronor och alla hämningar från dagens rafting måste rinna av en. Med öronpropparna i gick det iaf att få ihop några timmars sömn innan vi åkte iväg tillbaka in till Jinja för frukost och genomgång inför raftingen.

Strax efter klockan tio satt vi så alla sex, Niklas, Frida, Sanna, Peter, Elin och Zabina i en röd gummibåt med varsin paddel i handen. 6 timmar och 12 vattenfall i olika häftighetsgrad senare, de högsta i "grade 5", kom vi utpumpade tillbaka till basecampet och blev serverade den hittills godaste måltiden (eller om det var att vi var hungrigast hittills?). Kolla på raftafrica.com eller nileriverexplorers.com för att se bilder på hur raftingen kan vara. Annars får ni vänta till vi kommer hem och ni kan se filmen.

Nu har vi äntligen kommit igång med vår d-uppsats om Unsafe Abortion. 4 intervjuer hittills är bokade. Ämnet är ytterst aktuellt här nere, och vi fick se en del ofullständiga aborter som gjordes kompletta på sjukhuset. Om det är ett straff att skaffa barn här nere, är en ofrivillig abort ett ännu värre straff. Behandlingen av kvinnorna på gynmottagningen, där alla missfall och ofullständiga aborter hamnar, är tveklöst den värsta och mest repsektlösa hittills. Intressant att se förstås, men både Frida och Sabine som själva har livmödrar gick från avdelningen med en känsla av ont i magen.

I går besökte vi barnhemmet i Nakulabiye igen. Lika kul den här gången och alla presenter blev mottagna med öppna armar. Fotbollarna och hopprepen började användas direkt och allt skriv och ritmaterial kommer komma barnen väl till hands i och med att ledarna ser till att alla barn går i skolan.

Det var allt för den här gången. Vi har nu drygt en vecka kvar med förlossningspraktik innan vi gör några dagar på neonatalen. Då får man nog också se en del sjuka saker man aldrig hade fått se hemma!

Kram kram / Frida och Niklas

Första veckan på riskförlossningen

I måndags hade vi vår första dagen på avdelningen för riskförlossningar. Efter att ha gått runt en halvtimme fick vi båda en känsla av att vilja gå hem och inte komma tillbaka. Ska vi 4 veckor på den här avdelningen? Det kändes som en omöjlighet! Födande kvinnor överallt; på bänkar, på golv, på galonbritsar. Många av dem tyvärr i så dåligt skick att kanske både mamma och barn inte skulle klara sig. Efter ett tag hittade vi en "vanlig" tvillingförlossning som vi kastades in i. Efter att första bebisen kommit bestämde sig den förlösande barnmorskestudenten för att gå. Hon hade ju en lektion hon behövde vara på. Vi tog helt enkelt över och försökte diagnostisera hur barnet som fortfarande fanns kvar i magen låg och om det var möjligt för den att komma ut den vanliga vägen. Tyvärr låg den så till att kejsarsnitt var enda alternativet, och vi fick dit en läkare som konstaterade samma sak. Tyvärr kan ett akut kejsarsnitt dröja upp till 7 timmar (ibland ännu längre) så vi vet inte om tvilling två klarade sig eller inte.

På eftermiddagen kom vår lärare Sabine från KI ner hit till Uganda. Underbart tillskott enligt oss. Hennes erfaranhet känns skön att ha i närheten och eftersom vi inte fått någon handledning sen vi kom hit är hon precis rätt person på rätt plats! Dessutom får hon in oss överallt - många tror numer att vi är två läkarstudenter med vår lärare som kommit från Sverige och tycker det är självklart att vi ska vara med på exeptionella kejsarsnitt. Vi får se saker vi aldrig hade fått se hemma - tex en brusten livmoder och ett utomkvedshandandeskap med levande barn i v 37 (extremt ovanligt även här!). Det är från den operationen ni ser en del av bilderna ovan.

Vi har för första gången träffat den klass som vi tillhör under vårt utbyte. Ska vara med på några föreläsningar som Sabine håller i. Det ska bli skönt med lite föreläsningar som avbrott i praktiken. Tydligen skulle vi kanske ha blivit lite mer omhöndertagna av klassen och programavsvariga här nere. Istället har vi bara haft praktik och fått klara oss själva. Visserligen har det gått bra för oss, men det är bra att Sabine kommit hit och reder upp situationen.

Till helgen ska vi tillbaka till Jinja och rida häst längs Nilen. Frida har ridit massor tidigare och ser fram emot vild galopp. Niklas har suttit på en ponny på skansen när han var sju och hoppas att det finns hjälm! Frida tror inte på det riktigt och pratar om att hänga rep runt Niklas hästs hals så att han hänger med i tempot och har något att hålla i sig i. På söndag väntar ett underbart SPA där vi äntligen får tid att vila upp oss. Vi är helt sjukt trötta här nere och vi går och lägger oss mycket tidigare än vi brukar göra hemma.

Vet inte hur många av er som vet det, men i våras kom två ugandiska barnmorskestudenter till Sverige, och bebisen på bilden tillhör en av dem, Connie. Lilla Samantha föddes i måndags på Mulago Hospitals normalförlossning. Typiskt nog hade vi ju bytt avdelning redan. Kunde hon inte ha fötts förra veckan?!

Vi hörs snart igen! Kram Niklas och Frida

PS. Vi har sett bilder från stränderna på Zanzibar och har verkligen något att längta efter. Två veckor där blir nog en bra batteriladdare inför hösten och vintern hemma!

Längsta inlägget hittills - resan till Queen Elisabeth Park

Så kom vi äntligen iväg på vår safari. Klockan kvart i sju på fredag morgon, första gången någon ugandier faktiskt håller tiden, kom vår chaufför Mike och hämtade oss vid huset uppe på Makerere campusområde. I ösregn åkte vi sedan på mycket skumpiga vägar, med återkommande rumpa-från-säte-lyft pga alla vägbulor och farthinder i de små byarna, i nära 8 timmar innan vi kom fram till Queen Elisabeth National Park. Längs den långa vägen ser vi lite zebror och antiloper, och även en liten familj med babianer som satt utmed vägkanten och spexade. Vi fick sedan under den första kvällen, när vi var på väg genom parken till vårt boende på Mweya Park-camp, se en massa vårtsvin, waterbucks (någon typ av antilop),en flodhäst och en hel familj med elefanter.

Boendet i nationalparken var en succé. Vi var fem personer som delade på ett eget guesthouse med sex sängplatser. Med tanke på det budgetpris vi valt att betala var boendet långt över våra förväntningar. Utöver de tre sovrummen fanns det ett kök, ett stort vardagsrum med tillhörande öststatskänsla och matsalsbord samt en stor stenterass mot vår bakgård med utsikt mot en enorm savann. Vi bor alltså mitt på savannen.

Framåt småtimmarna (ja vi vet att det kan låta som att vi hade fått i oss lite för mycket vin men det var faktiskt bara ett glas var) hörde vi plötsligt ett stort djur utanför vår terass. Vi spekulerade vilt om vilken sorts djur det kunde vara, men vi kom inte riktigt fram till något klokt. Morgonen efter, när vi blir hämtade vid halv sju för att åka på safaritur genom parken, berättar vår guide att det varit lejon runt vårt hus under natten. Det är inte alla svenskar som haft ett lejon tassandes utanför sovrumsfönstret under natten.

Eftersom safarituren startade så pass tidigt hann vi se en underbar soluppgång över en häpnadsväckande vacker flodkanal. Vi åkte sedan vidare mot de stora vidderna i vår jakt på att få se exotiska djur. Vårtsvin och Waterbucks fanns det väldigt gott om. Efter någon halvtimmes körning passerade vi en stor hjord med bufflar. Vi kom riktigt nära utan att de ragerade nämnvärt. De har tydligen usel syn. Ugandiska cobs var en annan sorts antilop det fanns gott om. Bedårande vackra och otroligt snabba. Ibland fick de för sig att stå och posera för att i nästa sekund kasta sig över vägen framför safaribilen.

Bilen var även den kanonbra. En stor och rymlig minibuss med pop-up tak - stort nog för att alla skulle kunna stå och få bra syn över savannerna och kunna ta bra bilder med kamerorna. Lite dålig på att ta sig fram på de skumpigaste vägarna kanske och någon gång önskade vi kanske att vi satt i en jeep med fyrhjulsdrift. Men i det stora hela en mycket duglig kärra för safari.

Ytteliggare någon halvtimme senare ser vi hur ett gäng safaribilar, faktiskt även en stor skolbuss och en likadan taxi som vi tar i storstan, står stilla och hur alla passagerare tar bilder bort mot horisonten. Vi kör fram och ser sedan det vi väntat på ett par-tre hundra meter ut på savannen. En lejonfamilj. Ett par honor med några ungar som leker vid en stor sten mitt på det solblekta gula gräsfältet. Kamerorna vi har känns plötsligt väldigt fåniga jämfört med de superkamerorna med bamseobjektiv som passagerna i många av de andra bilarna har. Men lite bilder som är helt ok får vi. Man ser åtminstone att det är lejon vi har fotat.

Väl hemma igen äter vi frukost, solar lite på bakgården med klar uppsikt över buskagen som lejonen tydligen lurat i under natten. En liten familj med vårtsvin struttar runt oss och vi känner att vi verkligen är i Afrika. Lite senare äter vi lunch och vilar någon halvtimme innan det är dags för en båttur på flodkanalen. Vi ser oberäkneliga mängder flodhästar och vattenbufflar som ligger och gottar sig vid flodbankarna. Det finns tusentals fåglar i alla möjliga färger och vi ser även en och annan krokodil.

När vi kommer hem från båtturen gör vi oss i ordning inför kvällens middag och passar på att vila lite. Ungefär en timme innan vi egentligen ska träffas, kommer Mike och knackar på vår dörr och frågar lite försynt om vi är intresserade av att följa med på en till liten tur med bilen. Vi undrar förstås varför och får reda på att det har setts lejon på savannen utanför vårt hus. Fulla av förväntan hoppar vi in i bilen, beger oss ut på savannen. Vi kryssar lite mellan några buskage, åker över något dike och plötsligt är de där. 30 meter ifrån oss, mitt mellan två buskar, ligger en stor lejonhane och en lejonhona och vilar. De får syn på oss och reser sig upp, ryter lite och försvinner sedan utom synhåll bakom ett annat buskage. Vi kör lite längre fram och rundar några akaciaträd. Vi svänger precis förbi en till buske när vi märker att lejonparet sitter i ett dike kanske 10 meter framför bilen. Mike stänger av motorn och vi försöker få så bra bilder som möjligt. Det skymmer fort så det är tyvärr ganska svårt. Någon knäpper av en bild med blixten och vi blir tillsagda att det kan irritera lejonen. Helt tysta står vi därför och bara tittar, och ler. I och för sig även ganska rädda och funderandes över om inte lejonen med hyfsad enkelhet skulle kunna hoppa upp på bilen och ta sig in genom vårt pop-up tak.

Efter ett tag är det så mörkt att vi inte ser lejonen längre. Mike startar bilen och vi åker hem till huset. Vi skyndar oss att göra oss ordning för middagen, som vi beställt att vara färdig vid 19:30. Precis som vi öppnar dörren til vårt hus kör en bil förbi och stannar. En djurskötare från parken tittar ut och säger åt oss att backa tillbaka in i huset och att hålla våra lysen tända. Lejonen är tydligen riktigt nära, och djurskötaren tror att de är precis bakom vårt hus. Tillbaka inne i huset spanar vi ut över bakgården, tyvärr kan vi inte se några lejon, men vi hör dem. Precis som under natten innan. Efter ett tag tystnar lejonen och vi vågar oss på att gå ut till restaurangen som ligger ett ca 50 m från vårt hus. Maten smakar väldigt bra och vi har självklart ett givet samtalsämne.

På söndag morgon packade vi våra väskor, tog en tidig frukost och gav oss ut på vår sista safaritur, den här morgonen ägnad åt att försöka hitta leoparder. Det är tydligen svårt även i vanliga fall, och det är nu vi önskade att vi hade haft en fyrhjulsdriven jeep istället för en minibuss. Vi fick vända två gånger då vi insåg att bilen inte skulle kunna ta sig fram. Vi var inte heller särskilt sugna på att gå ut och putta på om vi körde fast. Vi får tyvärr aldrig se några leoparder, men nu har vi ju en anledning att åka på en safari till. Vi har sett 3 av de big 5, vi saknar noshörningen och leoparden. Kanske att vi kommer iväg till den andra stora nationalparken, Murchison Falls, under vår vistelse här i uganda.

Resan hem känns betydligt längre än resan till Queen Elisabeth. Vägarna är lite bättre, men vi åker förbi ett oändligt antal småbyar och alla dessa har 10 fartgupp på vägen in och 10 fartgupp på vägen ut. Trots att vi var hur trötta som helst gick det inte att sova.

Tillbaka i Kampal har vi nu avslutat vår sista vecka på normalförlossningen. Igår, torsdag, hade alla barnmorskor möte på förmiddagen och vi som var de enda som var vana vid att handlägga förlossningar, fick ta ansvar för hela avdelningen. Visst kunde vi hämta någon barnmorska om vi hade problem, men det kändes ändå så där med tanke på att vi själva faktiskt är studenter. Dessutom hade vi varsin norsk läkarstudent som vi skulle handleda, och då försvann lite vår möjlighet att själva förlösa. Men att handleda är i och för sig otroligt lärorikt. Man blir verkligen tvungen att tänka till. Vi har dock båda insett att förlossningsspråken skiljer sig väldigt mycket mellan norska och svenska. Ibland tittade vi på varandra och bara skakade på huvudet, medvetna om att vi tyvärr inte förstått någonting.
På måndag börjar vi vår praktik på riskförlossningen på New Mulago, den nedre delen av sjukhuset. En av våra lärare kommer ner och vi ska för första gången här få ordentlig handledning. Det känns väldigt bra, framförallt med tanke på att våra holländska vänner från huset som varit några dagar på riskförlossningen säger att den avdelningen är rena mardrömmen jämfört med normalförlossningen. Vi får väl se om vi orkar.

Vi hörs snart igen och fortsätt att kommentera, det är så kul med lite kontakt hemifrån!

Kram / Frida och Niklas

Ett andra forsok

Efter tva natter pa forlossningen, dar barnmorskorna mest sover, ska det nu bli skont ed helg. Vi ger oss ut pa ett andra forsok till safari. Forhoppningsvis kan vi bjuda pa lite skona bilder efter helgen! Ha det sa gott hemma och njut av hosten. Vi borjar namligen sakna den!

Lugnare tider i Kampala!

Hej alla! Vi kom aldrig i vag pa nagon safari, den blev lite framskjuten. de senaste dagarn ahar det varit skottlossningar i kampala. Nagon kung som forsokt att ta over en stam han inte riktigt har nagon anknytning till. Folk blitr arga och borjar skjuta varann. Inte riktigt vad vi var beredda pa, och definitivt inte vana med. Vi har gatt fran att vara tva svenskar som pa sin hojd hort nagon skjutovning fran millitaren hemma, till att vara mitt i en stad dar hundratals manniskor blivit skottskadade och dodade under bara ett par dagar.

Nu har det lugnat ned sig. Vi sitter pa ett internetcafe i ett shoppingscenter i en finare del av stan. Vi ska handla lite mat, under helgen har det varit svart att fa tag pa mat eftersom alla butiker varit stangda, kanske se en film pa bion och ata pa restaurang.

I morgon ar det mandag och vi ska tillbaka till forlossningen. Det fods mycket barn, men det ar ocksa sa manga studenter att det tyvarr inte blir sa jattemycket forlosande. Ibland ar man helt sjalv under en forlossning, ibland ar man omringad av 9 andra studenter och barnmorskor som ska lagga sig i. Om tva veckor ska vi ner till avdelningen for riskforlossningar, dar fods det annu mer barn. Vi kommer nog i och for sig bada ha krossat gransen pa 50 forlossningar var innan dess.

Vi har det kanonbra uppe i vart nya boende. Vi blir glada varenda gang vi kommer upp dit, och alla som bor dar ar riktigt skona manniskor som ar latta att umgas med. Efter tva dagars olspelande, britterna ar helt enkelt inte riktigt kloka, kanns det nu faktiskt skont med lite sondag. Bara vila och ladda infor veckan som kommer.

Safarin kommer att genomforas helgen som kommer. Vi lovar att vi ska klappa djuren forsiktigt! Hoppas bara att kampalaborna haller sig lugna och att det inte bryter ut nagra nya upplopp.

Hemlangtan? Ja den finns hos bade Niklas och Frida, men det gar anda forvanansvart bra. Nu ar de tre forsta veckorna over. De tre veckor som alla sager ska vara varst. Nu har vi vant oss med det langsammare tempot, vi pratar samre engelska an nagonsin forut och borjar sa smatt lara oss barnmorsketermerna pa luganda (ett av de nara 60 lokala spraken i Uganda).

Ha det sa gott hemma i hostsverige sa hor vi av snart igen har pa bloggen!

Kram kram / Niklas och Frida

Safari till helgen

Vi har precis bokat safari till helgen! Queen Elisabeth ska fa besok av svenskganget! Haftigt som fan och vi ar typ gladast i varlden. Ar ni inte ens lite avundsjuka? Kolla in goseeafrica.com

Kram kra

Drottningen och kungen har kommit till stan!

Första veckan på förlossningen är avklarad, fyra dagar och fyra förlossningar var. Skönt med en liten mjukstart.

I helgen har vi varit i byn Nagongera på besök hos Janes familj. Nagongera ligger ca 20 mil österut från Kampala. Lördag morgon ringde väckarklockan 4:30 och vi studsade upp för att möta Jane nere i korsningen i Wandegeya. Klockan 05:10 bad hon oss att komma lite tidigare, och vi var på plats 10 minuter senare. Självklart kom hon själv 30 minuter försent, och just den tiden på dygnet i var det kanske inte så kul att stå och vänta, i totalt beckmörker som två ensamma vita människor. Om man redan nu räknar ihop tiden vi väntat på henne i korsningen kommer vi snabbt upp i drygt 2 timmar. Punktlighet finns inte i Uganda. Vi måste nog också ta till oss den delen av den afrikanska kulturen. I alla fall när vi ska möta Jane :)

Vi hade blivit lovade att få åka en riktig buss till Nagongera, men det slutade med att vi satt inklämda i en liten minibuss med 17 st andra passagerare och Niklas ben och rumpa värkte efter redan en halvtimmes skumpande. Resan tog ungefär 4 timmar. Vid en bensinmack mitt i ingenstans stannade bussen för att lasta på mer människor. Vi åker därifrån och chauffören tror sig ha glömt en person, och vi får vända på en smal liten grusväg och åka tillbaka. Efter 2 minuter ropar en liten man från baksätet att han faktiskt är med i taxin och vi får vända tillbaka igen och kan fortsätta vår resa.

Uganda bjuder oss på ett otroligt vackert landskap. Stora fält med ris-, te-, banan-, sockerrör- och kasawarotsodlingar. Längs vägen åker vi genom små små byar med gräshyddor och massor med färglada människor.

Väl framme i Nagongera hälsas vi välkomna med sång och dans av både familj och grannar. Kvinnorna ylar/sjunger på sitt speciella sätt, såsom kvinnor i vissa andra kulturer gör. Ni kanske förstår vad vi menar. En get och en höna slängs fram till oss och vi förstår att det vi håller i kommer att bli kvällens middag. Vi bjuds först på lite fika men sen är det stressigt att få fram köttet så Frida får äran att ta hand om hönan och Niklas tar sig an geten. Vi nackar och slaktar som om vi aldrig gjort annat, och får godkänt av familjen med ytterliggare en dans.

Vi behandlas som kung och drottning. Alla andra sitter på bastmattor på backen medan vi sitter på stolar. De äter med händerna, vi äter med bestick. Vi känner oss lite lätt obekväma i situationen då vi båda gärna hade hjälpt till. Istället kommer det fram mer och mer mat, nötter, sockerrör och läsk. Vi får dessutom veta att famlijen vanligtvis bara äter kött en gång per år - vid jul. Idag är det ordenltlig fest med andra ord.

Efter en skön promenad i byn sätter vi oss i familjens trädgård under ett jättestort mangoträd och grillar revbensspjäll från geten. Vid tiotiden på kvällen bjuds vi på en sista middag, eller snarare Niklas tvingar i sig några bitar medan Frida som är lite sjuk försöker förklara för Jane att det inte går att få i en endaste bit till. Trötta och mätta kryper vi ner i huset största säng, som någon uppenbarligen offrat för vår skull.

Maten vi bjudits på under helgen skiljer sig mycket från den vardagliga friterade maten. Höns- och getgryta, kasawarotsbröd och majsmjölsbröd, ris och kokta marinerade ärtblad. Bröden är inget vi hemma skulle kalla för bröd, snarare en blöt degklump som används som ett tillbehör att suga upp grytan med.

På söndagmorgonen går vi i kyrkan, bestående av träpålar och torkat grästak. Där dansar och sjunger vi, håller varsitt tal för församlingen och håller varann i händerna och ber. Jättfint, men kanske lite skenheligt med tanke på vår egna sviktande tro. Gudstjänsten hålls dessutom på både det lokala språket och engelska för vår skull.

Vi går vidare från kyrkan på apjakt, en misslyckad sådan tyvärr, men ändå en trevlig promenad bland buskar och snår i sällskap av några småpojkar som vallar getter. Efter lunchen dansar alla kvinnor och vi delar ut våra medtagna presenter. Vi känner oss lite dumma eftersom våra presenter inte räcker till alla, men inte visste vi att hela grannskapets ungar skulle vara här.

Vi liftar på ett lastbilsflak, självklart under ett rådande monsunregn, och kliver dyngsura av i staden Tororo. Nu hälsar vi på Janes kusins syster och bjuds på mat. Igen. Halv sju klämmer vi in oss i en ny taxi, Frida sittandes i skarven mellan två säten och Niklas på ett säte med tre stålstänger som ryggstöd. Det kanske inte låter så obekvämt, men som vi sagt tidigare är bilarna vi åker i egentligen avsedda för nio personer, inte 19! Men vi är i Afrika!

20 mil och 4 timmar senare är vi äntligen framme i Kampala, och vi nickar i samförstånd till varandra och tar en riktig taxi hem till dörren. Helgen har varit otroligt spännande och händelserik. Något vi aldrig trodde vi skulle få uppleva, och aldrig varit i närheten av tidigare. En sådan här berättelse är svår att förmedla med ord, och vi kanske låter lite väl negativa. Men alla positiva upplevelser och möten med en underbar familj väger med råge upp alla obekvämligheter. Tänk er själva att få sitta under ett mangoträd vid en öppen eld och äta färskt rörsocker och grillad get, omringad av en hop med glada barn som leker och klämmer sig ner bredvid en!

Vi har nu flyttat från slummen och bor i ett hus med trädgård uppe på universitetsområdet. Luften här uppe är mer lättandad. Huset delas med andra utbytesstudenter. Här finns ett riktigt kök som man kan laga mat i, ett vardagsrum med matbord och soffor. Dessutom kan man sitta på en altan, där vi precis ätit vår första riktigt mysiga frukost - te och macka till ljudet av apor och fåglar i träden. Det är lite skillnad mot våra tidigare frukostar, som intogs sittande på sängkanten i vårt 10 kvm lilla rum på Akamwesi till ljudet av skällande hundar och gasande och tutande bilar. Här uppe bor också två av tjejerna från vårt lilla svenskgäng. Det känns mysigt att bo här och ha trevliga människor omkring sig!

Nu ska vi till sjukhuset och jobba ett kvällspass på förlossningen. I morgon går vi både dag och natt, allt för att jobba ihop timmar så vi kan åka på fler utflykter.

Bilder från förlossningen.

Det ni ser är det ultimata journalsystemet, Fridas med sin första förlösta bebis och Niklas med sin andra. Filmen gick tyvärr inte att lägga till. Försöker igen senare! Kram

Dag 2 på förlossningen

I går började vi vår praktik på avdelning 14 där sjukhusets normalförlossningar äger rum. Till en början trodde vi att det skulle bli precis som på antenatalen - mycket väntan, men ungefär tio minuter efter att vi kommit till avdelningen hör vi hur en kvinna skriker i korridoren. Hon ska uppenbarligen föda barn inom en snar framtid eftersom fostervattenhinnan buktar fram och är klart synlig mellan hennes ben. Niklas får på sig förklädet, handskarna och skyddsglasögon medan Frida springer och berättar för någon, vem som helst att kvinnan håller på att föda. Till slut är det vi tillsammans med en österrikisk läkarstudent och en ugandisk barnmorskestudent som har hand om förlossningen. Trygga förhållanden! En bra kickstart!

Dagen fortsatte i samma tempo och Frida hann med att förlösa först en omföderska och en förstföderska. Slutpumpade gick vi till en skitrestaurang och åt en skitmåltid (köttgryta med senor och torra köttbitar som smakade snusk). Därifrån gick vi till en supermarket, blev paparazzifotade av några tjejer med mobilkamera (vita människor är tydligen en bristvara i vår stadsdel). Vi köpte nya handdukar och en sked för att kunna äta passionsfrukt som man kan köpa ute på gatan. 10 st för 4 kr skulle kunna kallas ett överkomligt pris. Väl hemma startade stortvätten och lite senare fick vi besök av delar ur svenskgänget.

Klockan halv nio i morse gick vi hemifrån och gick med bestämda steg genom den lilla slummen up till sjukhuset. Här under kan ni se hur det ser ut. Vi kan kalla den filmen om Fridas rumpa. Ni förstår om ni tittar.

Uppe på sjukhuset har vi satt oss i respekt genom att tillrättavisa barnmorskorna för deras inhumana arbetssätt - undersökningarna liknar mer ett övergrepp en ett tillfälle att få reda på viktig information. Vi valde att berätta för chefen, en barnmorska som varit i Sverige på besök och sett hur vi jobbar, och gråtfärdiga fick vi då ett bra samtal med de inblandade barnmorskorna. Vi längtade båda hem till våra underbara handledare på Danderyds förlossning. Vi fick förlösa en söt bebis var, den sista helt på egen hand. Och självklart gick det ju bra, Fridas fina perinealskydd borde alla lära sig (eller var det att kvinnan hade fött barn tidigare?).

Nu väntar en pizza med Björn och sen ska vi bara hem och tvätta och slappa. Vi har fått tips om en blå tvål som tar bort alla fläckar.

Ofrivillig bloggtorka

Vi ber om ursäkt att vi inte bloggat på länge, skolans uppkoppling har inte varit den bästa och vi har haft fullt upp!

Vi har ni gjort vår första vecka på antenatalavdelningen, motsvarande MVC. Där har vi träffat hundratals kvinnor och lärt oss massor. Barnmorskorna har varit hårda och vi har fått läsa på - bröstets anatomi har visst fallit bort lite ur våra skallar under sommaruppehållet. Niklas jobbar i för sig med amning men på Fridas kirurgavdelning på st. Göran var det inte direkt någon daglig kontakt med den kroppsdelen.

Vi har gjort allt man kan göra här på antenatalen, nyregistrerat, tagit hälsohistoria, blodtryckat på löpande band och klämd på magar på det afrikanska viset. Vi kommer vara grymma på att trattlyssna och avgöra graviditetslängd med våra blotta ögon, förhoppningsvis på flera meters håll ;)

Nu har vi börjat komma in i den ugandiska tidsuppfattningen. Vid överrenskommelse om att börja 8:30, tro inte att du ska vara här en kvart innan som hemma för att kolla runt lite. Det är lika bra att komma en kvart sent för eventuellt, ja högst troligt kommer du inte att börja jobba förrän efter klockan 9:30. Våra rumpor har vant sig att vänta på träbänkens hårda sits.

Vi har gjort mycket annat. Bland annat bytt en vattenkokare som gick sönder efter en dag, köpt en skarvsladd från gatukorsningen som smälte av det hårda trycket från en vattenkokare och en mobilladdare (den gick ju tyvärr inte att byta i efterhand - har någon träffat en gatuförsäljare med reklamationsrätt?). Skämt o sido, men saker är inte riktigt som hemma!

Vi har blivit bjudna på middag hos vår kompis Jane flera kvällar under veckan och ätit fantastisk Ugandisk mat. Matoke (matbanan), köttgrytor och kidneybönor i mängder. Vi har lite annorlunda sätt att småäta hemma jämfört med här där 3 mål om dagen är standard. När man väl äter så äter man REJÄLT med mat! Fridas mage är inte riktigt van vid den typen av upplägg och känner sig mätt redan halvvägs genom fruktstunden som fungerar som förrätt. Niklas får kompensera för Fridas lilla mage och äter desto mer, trots att han är mätt. Så Jessica, Niklas nyårslöfte från några år sedan om att inte äta mer när han blivit mätt är helt ouppnåeligt. Här är man mätt mest hela tiden, även när man äter.

Vi har under veckan haft nya grannar på akamwesi hostel där vi bor. De stannade en natt men vi umgås fortfarande. De är svenska sjuksköterskestudenter från KI, och vi har även träffat en ortoped från SÖS som är här på lärarutbyte. Av en händelse sprang vi även på två killar från Linköping som är har och skriver sin C-uppsats på sjuksköterskeprogrammet. Vi är ett litet gäng nu! Tillsammans har vi varit uppe på en fin indisk restaurang högst upp på Garden City, en shoppinggalleria med 5 våningar och med många västerlänningar. Jättegod mat och en otrolig upplevelse att äta mat under bar himmel och se ut över nästan hela staden. Sen var det ett skönt avbrott från all afrikansk kultur. Vi gillar den givetvis, men standarden är så låg emellanåt att vi gärna betalar det mångdubbla ibland för att få det lite mer som hemma.

I går tog sig Jane an den delikata uppgiften att guida svenskgänget på en tripp till Nilens källa. Vi tog en liten taxi från stan och åkte mot Ugandas tredje största stad Jinja. Taxi är här lika med en Toyota transporter (minibuss), omformaterad att ta 16 passagerare, en bil som från början ät tänkt att rymma nio personer. Utrymmet är med andra ord begränsat, och har man otur hamnar man på andra raden tillsammans med tre andra samt en liten inkastare. Där kan man sitta på en skarv, vilket ortopeden Björn upplevde sviterna av efter två timmars minst sagt skumpig resa.

Väl framme i Jinja fick blev vi upphämtade av två män i två bilar och de tog oss runt till de olika sevärdheterna runt Nilen. Vi fick ju givetvis vänta lite på dem, men i skuggan under ett blommigt träd och med en färskpressad juice av melon, apelsin och passionsfrukt så var det svårt att klaga. Det första stället vi fick se bestod av ett litet centrum för flodrafting och motorbåtsturer som hälsade oss välkomna med en dansande kvinna och trummande män. Naturen var underbar och vattenfallen fascinerande. Längs stränderna stod lokalbefolkningen och tvättade medan deras barn lekte i vattnet. Vi struntade i raftingen som verkade lite väl farlig, och tog oss en tur med motorbåten. Som riktiga turister fotade vi allt och lite till. Nilen upptar nu en stor del av våra kameraminnen. Måste se till att Frida hittar en överföringssladd så att även hon får plats med fler bilder. Efter det bar det av till en restaurang som låg fantastiskt vackert med utsikt över världens längsta flod. Restaurangen tillhörde en resort med bungalows som låg utmed bergväggarna. Man kunde hoppa bungyjump men det var inställt pga av monsunregnet som nyss hade dränkt oss.

Det var underbart att byta om till torra kläder, dricka en kall öl och äta mat tillbakalutade i mjuka soffor blickandes ut över den vackra vyn. (Oj vad pompöst det blev, men det är Fridas bidrag till vår lilla blogg)

På vägen tillbaka satte vi oss i en liten liten buss tillsammans med 35 andra. Två kilometer från Jinja la den av och vi fick invänta en annan buss, vilken otroligt nog bara tog tio minuter. Den körde desto snabbare så den tid vi förlorat kördes in snabbt som attan. Ungefär halvvägs på vägen tillbaka till Kampala känner vi hur bussen kränger till och folk börjar skrika. Frida som sitter vid fönstret tittar ut och ser en människa som ligger på vägen. En sekund senare kommer bumpet. Vi trodde ju alla att stunden för att köra i diket hade kommit, men uppenbarligen försökte chauffören väja för personen som låg på gatan. Hemskt nog hinner vi inte väja tillräckligt och vi kör över honom - busschauffören bara fortsatte. Folk började prata upprört men ingen stoppade bussen och Frida hade svårt att släppa bilden av människan på vägen när hon senare skulle somna.

I kväll ska vi flytta från akamwesi upp till Edge-house som ligger uppe på kampusområdet till det riktiga universitet. Där är det betydligt lugnare och mer personligt än nere på akamwesi som ju ligger i ett väldigt ruffigt område där det aldrig är mindre folk än på medborgarplatsen en lördag kväll klockan 22. Vi hoppas att det ska lösa sig med rum på det nya stället och det kommer i alla fall vara värt den dubbla summan som vi kommer att betala. 8 Usdollar per natt är ju ingen jättekostnad, men vi får inga pengar tillbaka på akamwesi så där har vi nu betalat 325 usdollar för en dryg veckas boende.

Just nu sitter vi på ett internetcafé längs kampala-road och har ätit en bra brunch. Bagels med te och, för att vara i afrika, gott kaffe. I morgon börjar vi på avdelningen för normalförlossningar och ska spendera kvällen med att läsa på!

Ha det gott alla där hemma så ses vi snart här på bloggen, fortsätt kommentera! Bilder från Nilen kommer i morgon. Vi har tyvärr glömt överföringssladden hemma.

Lite bilder kanske?

Här kommer lite bilder från våra första dagar i Kampala. Det ni ser är utsikten från vår balkong och lite bilder från när Jane visar oss marknaden. Förhoppningsvis hinner vi lägga upp mer bilder senare! Kram på er alla / Frida & Niklas

4 dagar i Kampala

Nu har vi varit i Kampala i 4 dagar, men det kanns lite som en evighet.

Vi har bara gjort en halv dags praktik hittills, och redan traffat sa mycket manniskor och fatt sa mycket intryck att vi kanner oss helt fullmatade. Lat oss beratta lite om var dag. Forst fick vi en rundvandring med kanske en av historiens tystaste manniskor, vi har konstaterat att gissningsleken ar det som galler nar man umgas med henne, de flesta andra ocksa for den delen. Alla pratar valdigt tyst, mumlar fram sin engelska med afrikansk brytning och haller dessutom garna for munnen samtidigt. Nog om detta, ater till rundvandringen.

Vi kom forst till en bb-avdelning dar eddie murphys kvinnliga gestalt i dr dolittle uppenbarligen jobbar, far vi nagon gang en mojlighet skall vi knappa en bild pa henne, innan dess kan ni kolla pa imdb och soka pa dr dolittle, det ar hon i rosa vi menar. BB-avdelningen var full av mammor och bebisar, lukten var enligt Niklas som hade oppen nasa, obehaglig och Frida har for alltid slagit pa sin langvardsandning = oppen mun och stangd nasa. Bebisarna har ar otroligt sota, och mammorna verkar inte vilja klaga trots att det ligger tre i varje sang!

Nasta steg var ner till den komplicerade forlossningsavdelningen pa nedre delen av sjukhuset "New Mulago" vilket man kan ta med en stor nypa salt. Huset ar byggt pa 60-talet och verkar inte ha stott pa sarskilt manga renoveringstimmar sedan dess. Det vi fick se av avdelningen var de grona skynkena som tackte for de sma bas dar manga barn har kommit till varlden. Vi horde en del av den aktivitet som pagick och som vi med oro men spanning ser fram emot. Vidare darifran gick vi till Neonatalavdelningen, avdelningen dar man vardar sjuka nyfodda och for tidigt fodda. Avdelningen var full av mammor som ammade sina barn - vi kom mitt i mattimmen (sadant slutade man med i Sverige for lange sedan).

Vara forsta praktiktimmar ar nu avklarade. Vi fick vara pa motsvarande MVC och traffa en del av de kvinnor vi kanske senare komemr att forlosa. Vi blev snabbt inkastade i arbetet och fick skota nyrtegistrering sjalva och gissa - ater igen - hur man skulle ga till vaga. Vardsystem ar ju alltid komplicerade - vardsystem pa Ugandiskt vis och pa Luganda (ett av de nationella spraken) ar annu svarare.

Pa nagot vis loste vi situationen tills vi tyckte det var dags att ga hem for dagen och vi fick ett stort leende fran handledarna.

Lunchen i matkantinen bestod av
Frida: Ris och kyckling och sas fran en bongryta – bonorna var namligen slut.
Niklas: Pommes med nagon lokal form av friterad pannbiff som tydligen kallades a 'chop'.

Igar var vi hemma hos Jane, en barnmorskestudent harifran som besokte Sverige i varas, och blev bjudna pa middag. Hon har tagit sig an oss med hela sitt hjarta, vilket kanns tryggt, och hon vill verkligen att vi ska kanna oss som hemma. Hon visar oss stan och bjuder pa fantastisk lokal mat som hon lagar I sitt kok=kokplatta och vattenkokare ute pa balkongen.

Nu ska vi hemat och ladda batterierna infor I morgon. Kanske slanger vi en tvatt I tvattbaljan och skrubbar med vara bara hander. Sen ska vi forsoka vanja oss vid att sova med de skallande hundarna. Fungerar det inte har vi kommit overrens om att hundstek ar var nasta lokala kulinariska matratt att prova. Undra om vi kan krydda upp den lika gott som Jane kryddar sin kottgryta?

Var favorit hittills: Chapatee – en ugandisk pannkaka gjord pa mjol, salt och vatten och stekt i olja.

Ha det gott sa lange sa forsoker vi uppdatera sa snart som mojligt. Internet ar som sagt segare an segast, och det blir tyvarr inga bilder forran vi hittar en battre uppkoppling! Fortsatt garna att kommentera, det uppskattas verkligen och det ar sa mysigt att hora fran er dar hemma!

Manga kramar / Niklas och Frida

Vi har gjort ett forsok att fora over lite bilder, men internetcafet vi befinner oss pa verkar inte ha den basta uppkopplingen. Hav talamod!

The arrival

Efter en lang och utmattande flygresa med mellanlandning i london och ett underbart skrikande barn bredvid oss fran london till entebbe kom vi till slut fram. Pa flygplatsen fanns en tydlig skylt och allt kandes bra. Chaufforen James korde oss till kampal och till Mulago hospital dar vi traffade Susan som ansvarar for utbytesstudenter. Motet med henne fick oss att inse att vart daglig tempo i Sverige behover vaxlas ner rejalt. 'Please have a seat' och dar satt vi.

En halvtimme senare blev vi korda till Akamwesi hostel dar vi nu bor i ett rum med balkong och toalett. Standarden ar mycket enkel och nagon dag ska de mala om och fa bort diverse flackar, ospecifikt ursprung, fran vaggarna. Omradet ar ruffigt och hostelet ligger mitt i vad vi svenskar kallar en kakstad. Men vi har det anda mysigt och efter en vit rostmacka med jordnotssmor och ett glas taxfreevin sov vi ganska gott, atminstone Niklas som hade oronproppar. Vid tvatiden vaknade Frida av ylande hundar och insag att ljudisolering inte finns.

I eftermiddag ska vi bli visade Kampala stad och forhoppningsvis fa ett nagot battre grepp om staden med tanke pa att gardagens besok bara kandes som ett stort kaos.

Fridas nasta inkop ska bli ett par gummistovlar ~ regnperioden har borjat och flipflopen far vi packa ned tills vi kommer till Zanzibar.

Igar forsvann vart toapapper, en liten natt forpackning med atta rullar, vart ar oklart. Sa Niklas nasta kop blir nog en liten rulle for aven om vi inte atit sa mycket hittills borjar noden gora sig pamind.

Ready for take-off

Nu är det snart dags. Märkte sent i går kväll att bagaget vägde en aning för mycket och efter tre ompackningar, byte av handbagageväska och separat datorväska ska det väl gå vägen, i alla fall utan några större kostnader för övervikt. Ett orosmoment; vi har en mellanlandning i London. I Storbritannien är det ju tydligen så att alla har någon i sin omgivning som bär på den underbara pigfluen. Får hoppas att planet från London till Kampala inte är fullt med host, nys och snörvel.

Det lille apotek

Snart börjar det bli klart - det lilla reseapoteket. Det ska bara till lite solkräm, myggstift och myggnät så är man något så när komplett. Förhoppningsvis. Tror jag. Någon som tycker jag är nojig?

Det kliar i fingrarna!

Åkte pendeltåg igår, skulle in och se Prideparaden. Plötsligt hör jag hur någon knackar på en ruta, och som alltid (i sitt stora ego) tror man ju att det är en själv någon vill åt. Jag tittar upp och visst, det tog ett par sekunder, men sen kom glädjen och värmen! Där sitter ett par och pappan håller upp en bebis mot rutan, så fantastiskt fin. Min kanske roligaste förlossning, som jag aldrig kommer att glömma. Föräldrarna log i kapp och jag fick ett litet snett leende av bebisen också. Fasen att vi var på väg av och inte kunde stanna och prata lite, men jag blev så glad att smilmusklerna behövde massage när mungiporna till slut sänkte sig lite.

Nu kan jag konstatera att det kliar ordentligt i fingrarna att få förlösa lite, och fjäderklämman för starka underarmar har åter plockats fram.

Restips mottages med glädje!

Resevaccin - bock
Resväska - bock
Packlista - nästan bock

Funderar på vad man ska ha med sig på en 3 månader lång resa till ett afrikanskt land, där man dessutom ska in i, ibland, ganka snuskig förlossningsvård. Om någon sitter på det ultimata res- packtipset så lyft gärna på baken och dela med dig till oss! / Niklas och Frida

Resfebern börjar kännas

Vet inte om det är det kvava, trånga rummet på neonatalen eller stressen inför resan som gör att jag känner mig varm. Eller kan det kanske vara vaccinerna mot tyfoid och encephalit som börjat verka. Nu är det mindre än en månad kvar och packlistan börjar snart bli klar. Malariatabletterna hämtas ut i veckan som kommer och de underbara vetenkapliga artiklarna är så många att vi inte vet hur vi ska få ned dem i väskorna (he he - kanske inte riktigt än ;) För övrigt kom vi över kanonbilliga myggservetter på en affär fylld av bara kvalitetsvaror. Inn och finn hette den visst. Frida handlar tydligen alltid där. Återstår att se om de fungerar.