Ofrivillig bloggtorka

Vi ber om ursäkt att vi inte bloggat på länge, skolans uppkoppling har inte varit den bästa och vi har haft fullt upp!

Vi har ni gjort vår första vecka på antenatalavdelningen, motsvarande MVC. Där har vi träffat hundratals kvinnor och lärt oss massor. Barnmorskorna har varit hårda och vi har fått läsa på - bröstets anatomi har visst fallit bort lite ur våra skallar under sommaruppehållet. Niklas jobbar i för sig med amning men på Fridas kirurgavdelning på st. Göran var det inte direkt någon daglig kontakt med den kroppsdelen.

Vi har gjort allt man kan göra här på antenatalen, nyregistrerat, tagit hälsohistoria, blodtryckat på löpande band och klämd på magar på det afrikanska viset. Vi kommer vara grymma på att trattlyssna och avgöra graviditetslängd med våra blotta ögon, förhoppningsvis på flera meters håll ;)

Nu har vi börjat komma in i den ugandiska tidsuppfattningen. Vid överrenskommelse om att börja 8:30, tro inte att du ska vara här en kvart innan som hemma för att kolla runt lite. Det är lika bra att komma en kvart sent för eventuellt, ja högst troligt kommer du inte att börja jobba förrän efter klockan 9:30. Våra rumpor har vant sig att vänta på träbänkens hårda sits.

Vi har gjort mycket annat. Bland annat bytt en vattenkokare som gick sönder efter en dag, köpt en skarvsladd från gatukorsningen som smälte av det hårda trycket från en vattenkokare och en mobilladdare (den gick ju tyvärr inte att byta i efterhand - har någon träffat en gatuförsäljare med reklamationsrätt?). Skämt o sido, men saker är inte riktigt som hemma!

Vi har blivit bjudna på middag hos vår kompis Jane flera kvällar under veckan och ätit fantastisk Ugandisk mat. Matoke (matbanan), köttgrytor och kidneybönor i mängder. Vi har lite annorlunda sätt att småäta hemma jämfört med här där 3 mål om dagen är standard. När man väl äter så äter man REJÄLT med mat! Fridas mage är inte riktigt van vid den typen av upplägg och känner sig mätt redan halvvägs genom fruktstunden som fungerar som förrätt. Niklas får kompensera för Fridas lilla mage och äter desto mer, trots att han är mätt. Så Jessica, Niklas nyårslöfte från några år sedan om att inte äta mer när han blivit mätt är helt ouppnåeligt. Här är man mätt mest hela tiden, även när man äter.

Vi har under veckan haft nya grannar på akamwesi hostel där vi bor. De stannade en natt men vi umgås fortfarande. De är svenska sjuksköterskestudenter från KI, och vi har även träffat en ortoped från SÖS som är här på lärarutbyte. Av en händelse sprang vi även på två killar från Linköping som är har och skriver sin C-uppsats på sjuksköterskeprogrammet. Vi är ett litet gäng nu! Tillsammans har vi varit uppe på en fin indisk restaurang högst upp på Garden City, en shoppinggalleria med 5 våningar och med många västerlänningar. Jättegod mat och en otrolig upplevelse att äta mat under bar himmel och se ut över nästan hela staden. Sen var det ett skönt avbrott från all afrikansk kultur. Vi gillar den givetvis, men standarden är så låg emellanåt att vi gärna betalar det mångdubbla ibland för att få det lite mer som hemma.

I går tog sig Jane an den delikata uppgiften att guida svenskgänget på en tripp till Nilens källa. Vi tog en liten taxi från stan och åkte mot Ugandas tredje största stad Jinja. Taxi är här lika med en Toyota transporter (minibuss), omformaterad att ta 16 passagerare, en bil som från början ät tänkt att rymma nio personer. Utrymmet är med andra ord begränsat, och har man otur hamnar man på andra raden tillsammans med tre andra samt en liten inkastare. Där kan man sitta på en skarv, vilket ortopeden Björn upplevde sviterna av efter två timmars minst sagt skumpig resa.

Väl framme i Jinja fick blev vi upphämtade av två män i två bilar och de tog oss runt till de olika sevärdheterna runt Nilen. Vi fick ju givetvis vänta lite på dem, men i skuggan under ett blommigt träd och med en färskpressad juice av melon, apelsin och passionsfrukt så var det svårt att klaga. Det första stället vi fick se bestod av ett litet centrum för flodrafting och motorbåtsturer som hälsade oss välkomna med en dansande kvinna och trummande män. Naturen var underbar och vattenfallen fascinerande. Längs stränderna stod lokalbefolkningen och tvättade medan deras barn lekte i vattnet. Vi struntade i raftingen som verkade lite väl farlig, och tog oss en tur med motorbåten. Som riktiga turister fotade vi allt och lite till. Nilen upptar nu en stor del av våra kameraminnen. Måste se till att Frida hittar en överföringssladd så att även hon får plats med fler bilder. Efter det bar det av till en restaurang som låg fantastiskt vackert med utsikt över världens längsta flod. Restaurangen tillhörde en resort med bungalows som låg utmed bergväggarna. Man kunde hoppa bungyjump men det var inställt pga av monsunregnet som nyss hade dränkt oss.

Det var underbart att byta om till torra kläder, dricka en kall öl och äta mat tillbakalutade i mjuka soffor blickandes ut över den vackra vyn. (Oj vad pompöst det blev, men det är Fridas bidrag till vår lilla blogg)

På vägen tillbaka satte vi oss i en liten liten buss tillsammans med 35 andra. Två kilometer från Jinja la den av och vi fick invänta en annan buss, vilken otroligt nog bara tog tio minuter. Den körde desto snabbare så den tid vi förlorat kördes in snabbt som attan. Ungefär halvvägs på vägen tillbaka till Kampala känner vi hur bussen kränger till och folk börjar skrika. Frida som sitter vid fönstret tittar ut och ser en människa som ligger på vägen. En sekund senare kommer bumpet. Vi trodde ju alla att stunden för att köra i diket hade kommit, men uppenbarligen försökte chauffören väja för personen som låg på gatan. Hemskt nog hinner vi inte väja tillräckligt och vi kör över honom - busschauffören bara fortsatte. Folk började prata upprört men ingen stoppade bussen och Frida hade svårt att släppa bilden av människan på vägen när hon senare skulle somna.

I kväll ska vi flytta från akamwesi upp till Edge-house som ligger uppe på kampusområdet till det riktiga universitet. Där är det betydligt lugnare och mer personligt än nere på akamwesi som ju ligger i ett väldigt ruffigt område där det aldrig är mindre folk än på medborgarplatsen en lördag kväll klockan 22. Vi hoppas att det ska lösa sig med rum på det nya stället och det kommer i alla fall vara värt den dubbla summan som vi kommer att betala. 8 Usdollar per natt är ju ingen jättekostnad, men vi får inga pengar tillbaka på akamwesi så där har vi nu betalat 325 usdollar för en dryg veckas boende.

Just nu sitter vi på ett internetcafé längs kampala-road och har ätit en bra brunch. Bagels med te och, för att vara i afrika, gott kaffe. I morgon börjar vi på avdelningen för normalförlossningar och ska spendera kvällen med att läsa på!

Ha det gott alla där hemma så ses vi snart här på bloggen, fortsätt kommentera! Bilder från Nilen kommer i morgon. Vi har tyvärr glömt överföringssladden hemma.