4 dagar i Kampala

Nu har vi varit i Kampala i 4 dagar, men det kanns lite som en evighet.

Vi har bara gjort en halv dags praktik hittills, och redan traffat sa mycket manniskor och fatt sa mycket intryck att vi kanner oss helt fullmatade. Lat oss beratta lite om var dag. Forst fick vi en rundvandring med kanske en av historiens tystaste manniskor, vi har konstaterat att gissningsleken ar det som galler nar man umgas med henne, de flesta andra ocksa for den delen. Alla pratar valdigt tyst, mumlar fram sin engelska med afrikansk brytning och haller dessutom garna for munnen samtidigt. Nog om detta, ater till rundvandringen.

Vi kom forst till en bb-avdelning dar eddie murphys kvinnliga gestalt i dr dolittle uppenbarligen jobbar, far vi nagon gang en mojlighet skall vi knappa en bild pa henne, innan dess kan ni kolla pa imdb och soka pa dr dolittle, det ar hon i rosa vi menar. BB-avdelningen var full av mammor och bebisar, lukten var enligt Niklas som hade oppen nasa, obehaglig och Frida har for alltid slagit pa sin langvardsandning = oppen mun och stangd nasa. Bebisarna har ar otroligt sota, och mammorna verkar inte vilja klaga trots att det ligger tre i varje sang!

Nasta steg var ner till den komplicerade forlossningsavdelningen pa nedre delen av sjukhuset "New Mulago" vilket man kan ta med en stor nypa salt. Huset ar byggt pa 60-talet och verkar inte ha stott pa sarskilt manga renoveringstimmar sedan dess. Det vi fick se av avdelningen var de grona skynkena som tackte for de sma bas dar manga barn har kommit till varlden. Vi horde en del av den aktivitet som pagick och som vi med oro men spanning ser fram emot. Vidare darifran gick vi till Neonatalavdelningen, avdelningen dar man vardar sjuka nyfodda och for tidigt fodda. Avdelningen var full av mammor som ammade sina barn - vi kom mitt i mattimmen (sadant slutade man med i Sverige for lange sedan).

Vara forsta praktiktimmar ar nu avklarade. Vi fick vara pa motsvarande MVC och traffa en del av de kvinnor vi kanske senare komemr att forlosa. Vi blev snabbt inkastade i arbetet och fick skota nyrtegistrering sjalva och gissa - ater igen - hur man skulle ga till vaga. Vardsystem ar ju alltid komplicerade - vardsystem pa Ugandiskt vis och pa Luganda (ett av de nationella spraken) ar annu svarare.

Pa nagot vis loste vi situationen tills vi tyckte det var dags att ga hem for dagen och vi fick ett stort leende fran handledarna.

Lunchen i matkantinen bestod av
Frida: Ris och kyckling och sas fran en bongryta – bonorna var namligen slut.
Niklas: Pommes med nagon lokal form av friterad pannbiff som tydligen kallades a 'chop'.

Igar var vi hemma hos Jane, en barnmorskestudent harifran som besokte Sverige i varas, och blev bjudna pa middag. Hon har tagit sig an oss med hela sitt hjarta, vilket kanns tryggt, och hon vill verkligen att vi ska kanna oss som hemma. Hon visar oss stan och bjuder pa fantastisk lokal mat som hon lagar I sitt kok=kokplatta och vattenkokare ute pa balkongen.

Nu ska vi hemat och ladda batterierna infor I morgon. Kanske slanger vi en tvatt I tvattbaljan och skrubbar med vara bara hander. Sen ska vi forsoka vanja oss vid att sova med de skallande hundarna. Fungerar det inte har vi kommit overrens om att hundstek ar var nasta lokala kulinariska matratt att prova. Undra om vi kan krydda upp den lika gott som Jane kryddar sin kottgryta?

Var favorit hittills: Chapatee – en ugandisk pannkaka gjord pa mjol, salt och vatten och stekt i olja.

Ha det gott sa lange sa forsoker vi uppdatera sa snart som mojligt. Internet ar som sagt segare an segast, och det blir tyvarr inga bilder forran vi hittar en battre uppkoppling! Fortsatt garna att kommentera, det uppskattas verkligen och det ar sa mysigt att hora fran er dar hemma!

Manga kramar / Niklas och Frida