Längsta inlägget hittills - resan till Queen Elisabeth Park

Så kom vi äntligen iväg på vår safari. Klockan kvart i sju på fredag morgon, första gången någon ugandier faktiskt håller tiden, kom vår chaufför Mike och hämtade oss vid huset uppe på Makerere campusområde. I ösregn åkte vi sedan på mycket skumpiga vägar, med återkommande rumpa-från-säte-lyft pga alla vägbulor och farthinder i de små byarna, i nära 8 timmar innan vi kom fram till Queen Elisabeth National Park. Längs den långa vägen ser vi lite zebror och antiloper, och även en liten familj med babianer som satt utmed vägkanten och spexade. Vi fick sedan under den första kvällen, när vi var på väg genom parken till vårt boende på Mweya Park-camp, se en massa vårtsvin, waterbucks (någon typ av antilop),en flodhäst och en hel familj med elefanter.

Boendet i nationalparken var en succé. Vi var fem personer som delade på ett eget guesthouse med sex sängplatser. Med tanke på det budgetpris vi valt att betala var boendet långt över våra förväntningar. Utöver de tre sovrummen fanns det ett kök, ett stort vardagsrum med tillhörande öststatskänsla och matsalsbord samt en stor stenterass mot vår bakgård med utsikt mot en enorm savann. Vi bor alltså mitt på savannen.

Framåt småtimmarna (ja vi vet att det kan låta som att vi hade fått i oss lite för mycket vin men det var faktiskt bara ett glas var) hörde vi plötsligt ett stort djur utanför vår terass. Vi spekulerade vilt om vilken sorts djur det kunde vara, men vi kom inte riktigt fram till något klokt. Morgonen efter, när vi blir hämtade vid halv sju för att åka på safaritur genom parken, berättar vår guide att det varit lejon runt vårt hus under natten. Det är inte alla svenskar som haft ett lejon tassandes utanför sovrumsfönstret under natten.

Eftersom safarituren startade så pass tidigt hann vi se en underbar soluppgång över en häpnadsväckande vacker flodkanal. Vi åkte sedan vidare mot de stora vidderna i vår jakt på att få se exotiska djur. Vårtsvin och Waterbucks fanns det väldigt gott om. Efter någon halvtimmes körning passerade vi en stor hjord med bufflar. Vi kom riktigt nära utan att de ragerade nämnvärt. De har tydligen usel syn. Ugandiska cobs var en annan sorts antilop det fanns gott om. Bedårande vackra och otroligt snabba. Ibland fick de för sig att stå och posera för att i nästa sekund kasta sig över vägen framför safaribilen.

Bilen var även den kanonbra. En stor och rymlig minibuss med pop-up tak - stort nog för att alla skulle kunna stå och få bra syn över savannerna och kunna ta bra bilder med kamerorna. Lite dålig på att ta sig fram på de skumpigaste vägarna kanske och någon gång önskade vi kanske att vi satt i en jeep med fyrhjulsdrift. Men i det stora hela en mycket duglig kärra för safari.

Ytteliggare någon halvtimme senare ser vi hur ett gäng safaribilar, faktiskt även en stor skolbuss och en likadan taxi som vi tar i storstan, står stilla och hur alla passagerare tar bilder bort mot horisonten. Vi kör fram och ser sedan det vi väntat på ett par-tre hundra meter ut på savannen. En lejonfamilj. Ett par honor med några ungar som leker vid en stor sten mitt på det solblekta gula gräsfältet. Kamerorna vi har känns plötsligt väldigt fåniga jämfört med de superkamerorna med bamseobjektiv som passagerna i många av de andra bilarna har. Men lite bilder som är helt ok får vi. Man ser åtminstone att det är lejon vi har fotat.

Väl hemma igen äter vi frukost, solar lite på bakgården med klar uppsikt över buskagen som lejonen tydligen lurat i under natten. En liten familj med vårtsvin struttar runt oss och vi känner att vi verkligen är i Afrika. Lite senare äter vi lunch och vilar någon halvtimme innan det är dags för en båttur på flodkanalen. Vi ser oberäkneliga mängder flodhästar och vattenbufflar som ligger och gottar sig vid flodbankarna. Det finns tusentals fåglar i alla möjliga färger och vi ser även en och annan krokodil.

När vi kommer hem från båtturen gör vi oss i ordning inför kvällens middag och passar på att vila lite. Ungefär en timme innan vi egentligen ska träffas, kommer Mike och knackar på vår dörr och frågar lite försynt om vi är intresserade av att följa med på en till liten tur med bilen. Vi undrar förstås varför och får reda på att det har setts lejon på savannen utanför vårt hus. Fulla av förväntan hoppar vi in i bilen, beger oss ut på savannen. Vi kryssar lite mellan några buskage, åker över något dike och plötsligt är de där. 30 meter ifrån oss, mitt mellan två buskar, ligger en stor lejonhane och en lejonhona och vilar. De får syn på oss och reser sig upp, ryter lite och försvinner sedan utom synhåll bakom ett annat buskage. Vi kör lite längre fram och rundar några akaciaträd. Vi svänger precis förbi en till buske när vi märker att lejonparet sitter i ett dike kanske 10 meter framför bilen. Mike stänger av motorn och vi försöker få så bra bilder som möjligt. Det skymmer fort så det är tyvärr ganska svårt. Någon knäpper av en bild med blixten och vi blir tillsagda att det kan irritera lejonen. Helt tysta står vi därför och bara tittar, och ler. I och för sig även ganska rädda och funderandes över om inte lejonen med hyfsad enkelhet skulle kunna hoppa upp på bilen och ta sig in genom vårt pop-up tak.

Efter ett tag är det så mörkt att vi inte ser lejonen längre. Mike startar bilen och vi åker hem till huset. Vi skyndar oss att göra oss ordning för middagen, som vi beställt att vara färdig vid 19:30. Precis som vi öppnar dörren til vårt hus kör en bil förbi och stannar. En djurskötare från parken tittar ut och säger åt oss att backa tillbaka in i huset och att hålla våra lysen tända. Lejonen är tydligen riktigt nära, och djurskötaren tror att de är precis bakom vårt hus. Tillbaka inne i huset spanar vi ut över bakgården, tyvärr kan vi inte se några lejon, men vi hör dem. Precis som under natten innan. Efter ett tag tystnar lejonen och vi vågar oss på att gå ut till restaurangen som ligger ett ca 50 m från vårt hus. Maten smakar väldigt bra och vi har självklart ett givet samtalsämne.

På söndag morgon packade vi våra väskor, tog en tidig frukost och gav oss ut på vår sista safaritur, den här morgonen ägnad åt att försöka hitta leoparder. Det är tydligen svårt även i vanliga fall, och det är nu vi önskade att vi hade haft en fyrhjulsdriven jeep istället för en minibuss. Vi fick vända två gånger då vi insåg att bilen inte skulle kunna ta sig fram. Vi var inte heller särskilt sugna på att gå ut och putta på om vi körde fast. Vi får tyvärr aldrig se några leoparder, men nu har vi ju en anledning att åka på en safari till. Vi har sett 3 av de big 5, vi saknar noshörningen och leoparden. Kanske att vi kommer iväg till den andra stora nationalparken, Murchison Falls, under vår vistelse här i uganda.

Resan hem känns betydligt längre än resan till Queen Elisabeth. Vägarna är lite bättre, men vi åker förbi ett oändligt antal småbyar och alla dessa har 10 fartgupp på vägen in och 10 fartgupp på vägen ut. Trots att vi var hur trötta som helst gick det inte att sova.

Tillbaka i Kampal har vi nu avslutat vår sista vecka på normalförlossningen. Igår, torsdag, hade alla barnmorskor möte på förmiddagen och vi som var de enda som var vana vid att handlägga förlossningar, fick ta ansvar för hela avdelningen. Visst kunde vi hämta någon barnmorska om vi hade problem, men det kändes ändå så där med tanke på att vi själva faktiskt är studenter. Dessutom hade vi varsin norsk läkarstudent som vi skulle handleda, och då försvann lite vår möjlighet att själva förlösa. Men att handleda är i och för sig otroligt lärorikt. Man blir verkligen tvungen att tänka till. Vi har dock båda insett att förlossningsspråken skiljer sig väldigt mycket mellan norska och svenska. Ibland tittade vi på varandra och bara skakade på huvudet, medvetna om att vi tyvärr inte förstått någonting.
På måndag börjar vi vår praktik på riskförlossningen på New Mulago, den nedre delen av sjukhuset. En av våra lärare kommer ner och vi ska för första gången här få ordentlig handledning. Det känns väldigt bra, framförallt med tanke på att våra holländska vänner från huset som varit några dagar på riskförlossningen säger att den avdelningen är rena mardrömmen jämfört med normalförlossningen. Vi får väl se om vi orkar.

Vi hörs snart igen och fortsätt att kommentera, det är så kul med lite kontakt hemifrån!

Kram / Frida och Niklas