Tiden rinner mot sitt slut

Hej alla! Förlåt att vi skriver så sällan, men ni förstår säkert mer än väl hur upptagna vi är. Och nu, när det faktiskt bara är 2 helger kvar inser vi att vi måste jobba hårt för att hinna med allt man vill uppleva. Vi är liksom i Afrika, vet inte om vi nånsin kommer hit igen.

I helgen som var åkte vi till Jinja för ridning och forsränning. Vi blev hämtade av firman vi anlitat för raftingen strax efter sju på fredagmorgonen och blev släppta i en vägkorsning någon mil utanför Jinja. Därifrån tog vi bodaboda (livsfarlig resa som passagerare på lite mindre motorcyklar med i regel helt trafikvanvettiga chaufförer) till stället där vi påbörjade vår ridtur. Hästarna var förvånansvärt fina, även med enligt Frida som ridit hela sitt liv, de kunde däremot fått vara lite muskligare och i bättre "form". Hästspråk som iaf en av oss två förstår.

Vi red på små små stigar genom tät och illgrön djungel, små byar med lekande barn och massa getter. När man kommer ridande på det här sättet, på ett ställe där man knappt kan tänka sig att någon kan bo, och det kommer massor med barn som springer och vinkar och ropar, då förstår man verkligen hur mycket barn det föds i Uganda. Nån siffra vi fått höra är att Ugandierna tredubblar sin population med varje ny generation. Helt galet i ett land där resurserna knappt räcker till att försörja de dryga 30 miljoner (om vi nu vet rätt) Ugandier som redan finns. Tänk om tio år, när de är 90 miljoner.

Hästarna stannade till då och då och vi fick några fina bilder över Nilen. Väl tillbaka vid stallet kändes två timmars ridning lite för kort. Vi kanske måste rida igen i Uganda. Vi får se om tiden räcker till.

Från ridningen åkte vi vidare till ett basecamp vid Bujagali falls där raftingföretaget hade sin restaurang och delar av sitt boende. Vi bodde i ett "dormroom" på kanske 10 kvm med fyra dubbelsängar inklämda i varje hörn. Lite såg det ut som rummet med alla myggnät på barnhemmet vi besökte häromveckan. Festen, där folket som gjort raftingen på fredagen släppte loss, varade hela natten med en hel del studentskivefulla människor. Kanske inte så konstigt när en öl kostar 10 kronor och alla hämningar från dagens rafting måste rinna av en. Med öronpropparna i gick det iaf att få ihop några timmars sömn innan vi åkte iväg tillbaka in till Jinja för frukost och genomgång inför raftingen.

Strax efter klockan tio satt vi så alla sex, Niklas, Frida, Sanna, Peter, Elin och Zabina i en röd gummibåt med varsin paddel i handen. 6 timmar och 12 vattenfall i olika häftighetsgrad senare, de högsta i "grade 5", kom vi utpumpade tillbaka till basecampet och blev serverade den hittills godaste måltiden (eller om det var att vi var hungrigast hittills?). Kolla på raftafrica.com eller nileriverexplorers.com för att se bilder på hur raftingen kan vara. Annars får ni vänta till vi kommer hem och ni kan se filmen.

Nu har vi äntligen kommit igång med vår d-uppsats om Unsafe Abortion. 4 intervjuer hittills är bokade. Ämnet är ytterst aktuellt här nere, och vi fick se en del ofullständiga aborter som gjordes kompletta på sjukhuset. Om det är ett straff att skaffa barn här nere, är en ofrivillig abort ett ännu värre straff. Behandlingen av kvinnorna på gynmottagningen, där alla missfall och ofullständiga aborter hamnar, är tveklöst den värsta och mest repsektlösa hittills. Intressant att se förstås, men både Frida och Sabine som själva har livmödrar gick från avdelningen med en känsla av ont i magen.

I går besökte vi barnhemmet i Nakulabiye igen. Lika kul den här gången och alla presenter blev mottagna med öppna armar. Fotbollarna och hopprepen började användas direkt och allt skriv och ritmaterial kommer komma barnen väl till hands i och med att ledarna ser till att alla barn går i skolan.

Det var allt för den här gången. Vi har nu drygt en vecka kvar med förlossningspraktik innan vi gör några dagar på neonatalen. Då får man nog också se en del sjuka saker man aldrig hade fått se hemma!

Kram kram / Frida och Niklas