Roligaste kvällen hittills

Man ska ju alltid avsluta en resa på bra sätt - i alla fall om man vill lämna landet med känslan av att man vill komma tillbaka! I går var vi på jam session vid nationalteatern i Kampala. Upcoming artister och andra som anser sig vara någorlunda talangfulla uppträder med några låtar var under hela kvällen. Ölen kostar 10 kr styck och är försvinnande god. Dessutom kan man springa på en hel del spännande människor - vilket vi självklart gjorde. Vi träffade bland annat en rastaman som hette Fidel Castro och sonen till Sudans president. Dessutom träffade vi en hiphop artist känd nog att få in oss på Kampalas hetaste måndagsklubb både gratis och med privilegiet att ta med spritflaskor hemifrån. Måste bara berätta lite mer om kvällen innan vi kom till klubben.

Uppträdandena vid nationalteatern var grymma (i alla fall de flesta) och särskilt en kille som hette Jamal (finns på youtube - lyssna och njut) var vi otroligt glada att vi fick se och lyssna på. Alla ugandier sjöng med och stämningen var fantastisk. Efter några öl och i sällskapet av rastamannen, en rugbyspelare, en kille med eget dataföretag, en kompis vid namn Alvin som vi träffat här och hans kusin tillika hip hop artisten klämde vi oss in hip hop killens minst sagt coola bil. Tänk "pimp my ride" med all bling bling och all markbelysning man kan ha. Det hade den bilen. Och pricken över i:t var den håriga rattmuffen - i afrika! Bilturen tog oss först till Edgehouse där vi bytte om och lämnade alla värdesaker. Därefter, ytterliggare två passagerare inklämda i bilen, åkte vi in till klubben på kampala road. Nu har vi varit på en riktig afrikansk klubb. Bara lokal musik och fantastisk dans från alla afrikaner som verkligen kan röra på sig. Efter några timmar, med morgondagens tidiga intervju för d-uppsatsen i minnet, var vi tvungna att gå hem. Så roligt har vi inte haft sedan eldkvarn brann!

I dag hade vi så vår sista intervju och sista dag på sjukhuset. Intervjun gick kanon och efter den gick vi runt på avdelningarna och delade ut leardalblåsor (att ventilera och återuppliva nyfödda barn med) och tog en massa bilder som minnen från den fantastiska men tuffa tid vi haft på Mulago hospital.

I morgon ska vi växla till oss lite dollar att spendera på Zanzibar, shoppa det sista och packa. Klockan 6 på torsdag morgon lämnar vi Kampala och flyger via Kenya vidare till Zanzibar. 14 dagars plugg inför sluttentan på barnmorskeutbildningen borde väl ändå räcka? Det finns i och för sig en liten risk att vi ägnar oss åt en del annat t.ex. snorkling, dykning, solning och annat man kan tänka sig att göra på en paradisö!

Ha det så gott allihopa så ses vi när vi kommer hem. 17 dagar kvar! Kram kram

Datatrassel och stress over d-uppsatsen

Frida har problem med datorn pa skolan. Kommer inte ens in pa sin facebook eller mail idag. Uganda kan verkligen vara ett U-land med stort U ibland. Men vi har gladjeamnen ocksa. Ett av dessa ar avskedsfesten vi ska ha pa fredag. Vi ska ha avskedsfest. Avsked - vi lamnar snart Uganda. Det har ju sjalvklart varit fantastiskt kul och larorikt pa massvis med satt att vara har, men nu ar langtan efter nasta steg pa varan resa lite for stort for att kanna sorg over att behova lamna Ugandan. Nasta gladjeamne ar ju fortas det nasta steget. ZANZIBAR. 14 dagar pa den kanske finaste on pa var jord (iaf om man far tro bilderna vi har sett darifran)! Det ska bli sa skont. Visserligen kommer vi fortfarande behova plugga infor den stora sluttentan och de praktiska examinationerna vi ska ha nar vi kommer hem, men fasen vad vi ska njuta. Det har vi lovat oss sjalva!

Stressen over d-uppsatsen har lagt sig nagot, aven om det nu ar svart for oss att fa in alla intervjuer pa den korta tid vi har kvar. Vi har gjort en intervju idag, har tva kvar. En annan i morgon och sedan kanske ett par till i borjan av nasta vecka. Undrar om vi inte far ihop tillrackligt med material till en riktig artikel, sa manga intervjuer som vi har gjort.

Att intervjua dessa personer ar otroligt intressant. Religionen ar valdigt viktig for manga Ugandier, och ibland valdigt mycket i vagen for att utveckla landet, men samtidigt finns starkt troende doktorer som sitter och delar med sig till oss om deras tankar kring Unsafe Abortion. Jag tror igen att vi far vara med om och hora om saker vi aldrig hade fatt hora hemma. Ett privilegium.

Nu ska vi ut och fortsatta jobba. Om 8 dagar lamnar vi Uganda. Undrar om vi hinner skriva nagot mer innan dess.

Kram kram

Tiden rinner mot sitt slut

Hej alla! Förlåt att vi skriver så sällan, men ni förstår säkert mer än väl hur upptagna vi är. Och nu, när det faktiskt bara är 2 helger kvar inser vi att vi måste jobba hårt för att hinna med allt man vill uppleva. Vi är liksom i Afrika, vet inte om vi nånsin kommer hit igen.

I helgen som var åkte vi till Jinja för ridning och forsränning. Vi blev hämtade av firman vi anlitat för raftingen strax efter sju på fredagmorgonen och blev släppta i en vägkorsning någon mil utanför Jinja. Därifrån tog vi bodaboda (livsfarlig resa som passagerare på lite mindre motorcyklar med i regel helt trafikvanvettiga chaufförer) till stället där vi påbörjade vår ridtur. Hästarna var förvånansvärt fina, även med enligt Frida som ridit hela sitt liv, de kunde däremot fått vara lite muskligare och i bättre "form". Hästspråk som iaf en av oss två förstår.

Vi red på små små stigar genom tät och illgrön djungel, små byar med lekande barn och massa getter. När man kommer ridande på det här sättet, på ett ställe där man knappt kan tänka sig att någon kan bo, och det kommer massor med barn som springer och vinkar och ropar, då förstår man verkligen hur mycket barn det föds i Uganda. Nån siffra vi fått höra är att Ugandierna tredubblar sin population med varje ny generation. Helt galet i ett land där resurserna knappt räcker till att försörja de dryga 30 miljoner (om vi nu vet rätt) Ugandier som redan finns. Tänk om tio år, när de är 90 miljoner.

Hästarna stannade till då och då och vi fick några fina bilder över Nilen. Väl tillbaka vid stallet kändes två timmars ridning lite för kort. Vi kanske måste rida igen i Uganda. Vi får se om tiden räcker till.

Från ridningen åkte vi vidare till ett basecamp vid Bujagali falls där raftingföretaget hade sin restaurang och delar av sitt boende. Vi bodde i ett "dormroom" på kanske 10 kvm med fyra dubbelsängar inklämda i varje hörn. Lite såg det ut som rummet med alla myggnät på barnhemmet vi besökte häromveckan. Festen, där folket som gjort raftingen på fredagen släppte loss, varade hela natten med en hel del studentskivefulla människor. Kanske inte så konstigt när en öl kostar 10 kronor och alla hämningar från dagens rafting måste rinna av en. Med öronpropparna i gick det iaf att få ihop några timmars sömn innan vi åkte iväg tillbaka in till Jinja för frukost och genomgång inför raftingen.

Strax efter klockan tio satt vi så alla sex, Niklas, Frida, Sanna, Peter, Elin och Zabina i en röd gummibåt med varsin paddel i handen. 6 timmar och 12 vattenfall i olika häftighetsgrad senare, de högsta i "grade 5", kom vi utpumpade tillbaka till basecampet och blev serverade den hittills godaste måltiden (eller om det var att vi var hungrigast hittills?). Kolla på raftafrica.com eller nileriverexplorers.com för att se bilder på hur raftingen kan vara. Annars får ni vänta till vi kommer hem och ni kan se filmen.

Nu har vi äntligen kommit igång med vår d-uppsats om Unsafe Abortion. 4 intervjuer hittills är bokade. Ämnet är ytterst aktuellt här nere, och vi fick se en del ofullständiga aborter som gjordes kompletta på sjukhuset. Om det är ett straff att skaffa barn här nere, är en ofrivillig abort ett ännu värre straff. Behandlingen av kvinnorna på gynmottagningen, där alla missfall och ofullständiga aborter hamnar, är tveklöst den värsta och mest repsektlösa hittills. Intressant att se förstås, men både Frida och Sabine som själva har livmödrar gick från avdelningen med en känsla av ont i magen.

I går besökte vi barnhemmet i Nakulabiye igen. Lika kul den här gången och alla presenter blev mottagna med öppna armar. Fotbollarna och hopprepen började användas direkt och allt skriv och ritmaterial kommer komma barnen väl till hands i och med att ledarna ser till att alla barn går i skolan.

Det var allt för den här gången. Vi har nu drygt en vecka kvar med förlossningspraktik innan vi gör några dagar på neonatalen. Då får man nog också se en del sjuka saker man aldrig hade fått se hemma!

Kram kram / Frida och Niklas

Första veckan på riskförlossningen

I måndags hade vi vår första dagen på avdelningen för riskförlossningar. Efter att ha gått runt en halvtimme fick vi båda en känsla av att vilja gå hem och inte komma tillbaka. Ska vi 4 veckor på den här avdelningen? Det kändes som en omöjlighet! Födande kvinnor överallt; på bänkar, på golv, på galonbritsar. Många av dem tyvärr i så dåligt skick att kanske både mamma och barn inte skulle klara sig. Efter ett tag hittade vi en "vanlig" tvillingförlossning som vi kastades in i. Efter att första bebisen kommit bestämde sig den förlösande barnmorskestudenten för att gå. Hon hade ju en lektion hon behövde vara på. Vi tog helt enkelt över och försökte diagnostisera hur barnet som fortfarande fanns kvar i magen låg och om det var möjligt för den att komma ut den vanliga vägen. Tyvärr låg den så till att kejsarsnitt var enda alternativet, och vi fick dit en läkare som konstaterade samma sak. Tyvärr kan ett akut kejsarsnitt dröja upp till 7 timmar (ibland ännu längre) så vi vet inte om tvilling två klarade sig eller inte.

På eftermiddagen kom vår lärare Sabine från KI ner hit till Uganda. Underbart tillskott enligt oss. Hennes erfaranhet känns skön att ha i närheten och eftersom vi inte fått någon handledning sen vi kom hit är hon precis rätt person på rätt plats! Dessutom får hon in oss överallt - många tror numer att vi är två läkarstudenter med vår lärare som kommit från Sverige och tycker det är självklart att vi ska vara med på exeptionella kejsarsnitt. Vi får se saker vi aldrig hade fått se hemma - tex en brusten livmoder och ett utomkvedshandandeskap med levande barn i v 37 (extremt ovanligt även här!). Det är från den operationen ni ser en del av bilderna ovan.

Vi har för första gången träffat den klass som vi tillhör under vårt utbyte. Ska vara med på några föreläsningar som Sabine håller i. Det ska bli skönt med lite föreläsningar som avbrott i praktiken. Tydligen skulle vi kanske ha blivit lite mer omhöndertagna av klassen och programavsvariga här nere. Istället har vi bara haft praktik och fått klara oss själva. Visserligen har det gått bra för oss, men det är bra att Sabine kommit hit och reder upp situationen.

Till helgen ska vi tillbaka till Jinja och rida häst längs Nilen. Frida har ridit massor tidigare och ser fram emot vild galopp. Niklas har suttit på en ponny på skansen när han var sju och hoppas att det finns hjälm! Frida tror inte på det riktigt och pratar om att hänga rep runt Niklas hästs hals så att han hänger med i tempot och har något att hålla i sig i. På söndag väntar ett underbart SPA där vi äntligen får tid att vila upp oss. Vi är helt sjukt trötta här nere och vi går och lägger oss mycket tidigare än vi brukar göra hemma.

Vet inte hur många av er som vet det, men i våras kom två ugandiska barnmorskestudenter till Sverige, och bebisen på bilden tillhör en av dem, Connie. Lilla Samantha föddes i måndags på Mulago Hospitals normalförlossning. Typiskt nog hade vi ju bytt avdelning redan. Kunde hon inte ha fötts förra veckan?!

Vi hörs snart igen! Kram Niklas och Frida

PS. Vi har sett bilder från stränderna på Zanzibar och har verkligen något att längta efter. Två veckor där blir nog en bra batteriladdare inför hösten och vintern hemma!