Längsta inlägget hittills - resan till Queen Elisabeth Park

Så kom vi äntligen iväg på vår safari. Klockan kvart i sju på fredag morgon, första gången någon ugandier faktiskt håller tiden, kom vår chaufför Mike och hämtade oss vid huset uppe på Makerere campusområde. I ösregn åkte vi sedan på mycket skumpiga vägar, med återkommande rumpa-från-säte-lyft pga alla vägbulor och farthinder i de små byarna, i nära 8 timmar innan vi kom fram till Queen Elisabeth National Park. Längs den långa vägen ser vi lite zebror och antiloper, och även en liten familj med babianer som satt utmed vägkanten och spexade. Vi fick sedan under den första kvällen, när vi var på väg genom parken till vårt boende på Mweya Park-camp, se en massa vårtsvin, waterbucks (någon typ av antilop),en flodhäst och en hel familj med elefanter.

Boendet i nationalparken var en succé. Vi var fem personer som delade på ett eget guesthouse med sex sängplatser. Med tanke på det budgetpris vi valt att betala var boendet långt över våra förväntningar. Utöver de tre sovrummen fanns det ett kök, ett stort vardagsrum med tillhörande öststatskänsla och matsalsbord samt en stor stenterass mot vår bakgård med utsikt mot en enorm savann. Vi bor alltså mitt på savannen.

Framåt småtimmarna (ja vi vet att det kan låta som att vi hade fått i oss lite för mycket vin men det var faktiskt bara ett glas var) hörde vi plötsligt ett stort djur utanför vår terass. Vi spekulerade vilt om vilken sorts djur det kunde vara, men vi kom inte riktigt fram till något klokt. Morgonen efter, när vi blir hämtade vid halv sju för att åka på safaritur genom parken, berättar vår guide att det varit lejon runt vårt hus under natten. Det är inte alla svenskar som haft ett lejon tassandes utanför sovrumsfönstret under natten.

Eftersom safarituren startade så pass tidigt hann vi se en underbar soluppgång över en häpnadsväckande vacker flodkanal. Vi åkte sedan vidare mot de stora vidderna i vår jakt på att få se exotiska djur. Vårtsvin och Waterbucks fanns det väldigt gott om. Efter någon halvtimmes körning passerade vi en stor hjord med bufflar. Vi kom riktigt nära utan att de ragerade nämnvärt. De har tydligen usel syn. Ugandiska cobs var en annan sorts antilop det fanns gott om. Bedårande vackra och otroligt snabba. Ibland fick de för sig att stå och posera för att i nästa sekund kasta sig över vägen framför safaribilen.

Bilen var även den kanonbra. En stor och rymlig minibuss med pop-up tak - stort nog för att alla skulle kunna stå och få bra syn över savannerna och kunna ta bra bilder med kamerorna. Lite dålig på att ta sig fram på de skumpigaste vägarna kanske och någon gång önskade vi kanske att vi satt i en jeep med fyrhjulsdrift. Men i det stora hela en mycket duglig kärra för safari.

Ytteliggare någon halvtimme senare ser vi hur ett gäng safaribilar, faktiskt även en stor skolbuss och en likadan taxi som vi tar i storstan, står stilla och hur alla passagerare tar bilder bort mot horisonten. Vi kör fram och ser sedan det vi väntat på ett par-tre hundra meter ut på savannen. En lejonfamilj. Ett par honor med några ungar som leker vid en stor sten mitt på det solblekta gula gräsfältet. Kamerorna vi har känns plötsligt väldigt fåniga jämfört med de superkamerorna med bamseobjektiv som passagerna i många av de andra bilarna har. Men lite bilder som är helt ok får vi. Man ser åtminstone att det är lejon vi har fotat.

Väl hemma igen äter vi frukost, solar lite på bakgården med klar uppsikt över buskagen som lejonen tydligen lurat i under natten. En liten familj med vårtsvin struttar runt oss och vi känner att vi verkligen är i Afrika. Lite senare äter vi lunch och vilar någon halvtimme innan det är dags för en båttur på flodkanalen. Vi ser oberäkneliga mängder flodhästar och vattenbufflar som ligger och gottar sig vid flodbankarna. Det finns tusentals fåglar i alla möjliga färger och vi ser även en och annan krokodil.

När vi kommer hem från båtturen gör vi oss i ordning inför kvällens middag och passar på att vila lite. Ungefär en timme innan vi egentligen ska träffas, kommer Mike och knackar på vår dörr och frågar lite försynt om vi är intresserade av att följa med på en till liten tur med bilen. Vi undrar förstås varför och får reda på att det har setts lejon på savannen utanför vårt hus. Fulla av förväntan hoppar vi in i bilen, beger oss ut på savannen. Vi kryssar lite mellan några buskage, åker över något dike och plötsligt är de där. 30 meter ifrån oss, mitt mellan två buskar, ligger en stor lejonhane och en lejonhona och vilar. De får syn på oss och reser sig upp, ryter lite och försvinner sedan utom synhåll bakom ett annat buskage. Vi kör lite längre fram och rundar några akaciaträd. Vi svänger precis förbi en till buske när vi märker att lejonparet sitter i ett dike kanske 10 meter framför bilen. Mike stänger av motorn och vi försöker få så bra bilder som möjligt. Det skymmer fort så det är tyvärr ganska svårt. Någon knäpper av en bild med blixten och vi blir tillsagda att det kan irritera lejonen. Helt tysta står vi därför och bara tittar, och ler. I och för sig även ganska rädda och funderandes över om inte lejonen med hyfsad enkelhet skulle kunna hoppa upp på bilen och ta sig in genom vårt pop-up tak.

Efter ett tag är det så mörkt att vi inte ser lejonen längre. Mike startar bilen och vi åker hem till huset. Vi skyndar oss att göra oss ordning för middagen, som vi beställt att vara färdig vid 19:30. Precis som vi öppnar dörren til vårt hus kör en bil förbi och stannar. En djurskötare från parken tittar ut och säger åt oss att backa tillbaka in i huset och att hålla våra lysen tända. Lejonen är tydligen riktigt nära, och djurskötaren tror att de är precis bakom vårt hus. Tillbaka inne i huset spanar vi ut över bakgården, tyvärr kan vi inte se några lejon, men vi hör dem. Precis som under natten innan. Efter ett tag tystnar lejonen och vi vågar oss på att gå ut till restaurangen som ligger ett ca 50 m från vårt hus. Maten smakar väldigt bra och vi har självklart ett givet samtalsämne.

På söndag morgon packade vi våra väskor, tog en tidig frukost och gav oss ut på vår sista safaritur, den här morgonen ägnad åt att försöka hitta leoparder. Det är tydligen svårt även i vanliga fall, och det är nu vi önskade att vi hade haft en fyrhjulsdriven jeep istället för en minibuss. Vi fick vända två gånger då vi insåg att bilen inte skulle kunna ta sig fram. Vi var inte heller särskilt sugna på att gå ut och putta på om vi körde fast. Vi får tyvärr aldrig se några leoparder, men nu har vi ju en anledning att åka på en safari till. Vi har sett 3 av de big 5, vi saknar noshörningen och leoparden. Kanske att vi kommer iväg till den andra stora nationalparken, Murchison Falls, under vår vistelse här i uganda.

Resan hem känns betydligt längre än resan till Queen Elisabeth. Vägarna är lite bättre, men vi åker förbi ett oändligt antal småbyar och alla dessa har 10 fartgupp på vägen in och 10 fartgupp på vägen ut. Trots att vi var hur trötta som helst gick det inte att sova.

Tillbaka i Kampal har vi nu avslutat vår sista vecka på normalförlossningen. Igår, torsdag, hade alla barnmorskor möte på förmiddagen och vi som var de enda som var vana vid att handlägga förlossningar, fick ta ansvar för hela avdelningen. Visst kunde vi hämta någon barnmorska om vi hade problem, men det kändes ändå så där med tanke på att vi själva faktiskt är studenter. Dessutom hade vi varsin norsk läkarstudent som vi skulle handleda, och då försvann lite vår möjlighet att själva förlösa. Men att handleda är i och för sig otroligt lärorikt. Man blir verkligen tvungen att tänka till. Vi har dock båda insett att förlossningsspråken skiljer sig väldigt mycket mellan norska och svenska. Ibland tittade vi på varandra och bara skakade på huvudet, medvetna om att vi tyvärr inte förstått någonting.
På måndag börjar vi vår praktik på riskförlossningen på New Mulago, den nedre delen av sjukhuset. En av våra lärare kommer ner och vi ska för första gången här få ordentlig handledning. Det känns väldigt bra, framförallt med tanke på att våra holländska vänner från huset som varit några dagar på riskförlossningen säger att den avdelningen är rena mardrömmen jämfört med normalförlossningen. Vi får väl se om vi orkar.

Vi hörs snart igen och fortsätt att kommentera, det är så kul med lite kontakt hemifrån!

Kram / Frida och Niklas

Ett andra forsok

Efter tva natter pa forlossningen, dar barnmorskorna mest sover, ska det nu bli skont ed helg. Vi ger oss ut pa ett andra forsok till safari. Forhoppningsvis kan vi bjuda pa lite skona bilder efter helgen! Ha det sa gott hemma och njut av hosten. Vi borjar namligen sakna den!

Lugnare tider i Kampala!

Hej alla! Vi kom aldrig i vag pa nagon safari, den blev lite framskjuten. de senaste dagarn ahar det varit skottlossningar i kampala. Nagon kung som forsokt att ta over en stam han inte riktigt har nagon anknytning till. Folk blitr arga och borjar skjuta varann. Inte riktigt vad vi var beredda pa, och definitivt inte vana med. Vi har gatt fran att vara tva svenskar som pa sin hojd hort nagon skjutovning fran millitaren hemma, till att vara mitt i en stad dar hundratals manniskor blivit skottskadade och dodade under bara ett par dagar.

Nu har det lugnat ned sig. Vi sitter pa ett internetcafe i ett shoppingscenter i en finare del av stan. Vi ska handla lite mat, under helgen har det varit svart att fa tag pa mat eftersom alla butiker varit stangda, kanske se en film pa bion och ata pa restaurang.

I morgon ar det mandag och vi ska tillbaka till forlossningen. Det fods mycket barn, men det ar ocksa sa manga studenter att det tyvarr inte blir sa jattemycket forlosande. Ibland ar man helt sjalv under en forlossning, ibland ar man omringad av 9 andra studenter och barnmorskor som ska lagga sig i. Om tva veckor ska vi ner till avdelningen for riskforlossningar, dar fods det annu mer barn. Vi kommer nog i och for sig bada ha krossat gransen pa 50 forlossningar var innan dess.

Vi har det kanonbra uppe i vart nya boende. Vi blir glada varenda gang vi kommer upp dit, och alla som bor dar ar riktigt skona manniskor som ar latta att umgas med. Efter tva dagars olspelande, britterna ar helt enkelt inte riktigt kloka, kanns det nu faktiskt skont med lite sondag. Bara vila och ladda infor veckan som kommer.

Safarin kommer att genomforas helgen som kommer. Vi lovar att vi ska klappa djuren forsiktigt! Hoppas bara att kampalaborna haller sig lugna och att det inte bryter ut nagra nya upplopp.

Hemlangtan? Ja den finns hos bade Niklas och Frida, men det gar anda forvanansvart bra. Nu ar de tre forsta veckorna over. De tre veckor som alla sager ska vara varst. Nu har vi vant oss med det langsammare tempot, vi pratar samre engelska an nagonsin forut och borjar sa smatt lara oss barnmorsketermerna pa luganda (ett av de nara 60 lokala spraken i Uganda).

Ha det sa gott hemma i hostsverige sa hor vi av snart igen har pa bloggen!

Kram kram / Niklas och Frida

Safari till helgen

Vi har precis bokat safari till helgen! Queen Elisabeth ska fa besok av svenskganget! Haftigt som fan och vi ar typ gladast i varlden. Ar ni inte ens lite avundsjuka? Kolla in goseeafrica.com

Kram kra

Drottningen och kungen har kommit till stan!

Första veckan på förlossningen är avklarad, fyra dagar och fyra förlossningar var. Skönt med en liten mjukstart.

I helgen har vi varit i byn Nagongera på besök hos Janes familj. Nagongera ligger ca 20 mil österut från Kampala. Lördag morgon ringde väckarklockan 4:30 och vi studsade upp för att möta Jane nere i korsningen i Wandegeya. Klockan 05:10 bad hon oss att komma lite tidigare, och vi var på plats 10 minuter senare. Självklart kom hon själv 30 minuter försent, och just den tiden på dygnet i var det kanske inte så kul att stå och vänta, i totalt beckmörker som två ensamma vita människor. Om man redan nu räknar ihop tiden vi väntat på henne i korsningen kommer vi snabbt upp i drygt 2 timmar. Punktlighet finns inte i Uganda. Vi måste nog också ta till oss den delen av den afrikanska kulturen. I alla fall när vi ska möta Jane :)

Vi hade blivit lovade att få åka en riktig buss till Nagongera, men det slutade med att vi satt inklämda i en liten minibuss med 17 st andra passagerare och Niklas ben och rumpa värkte efter redan en halvtimmes skumpande. Resan tog ungefär 4 timmar. Vid en bensinmack mitt i ingenstans stannade bussen för att lasta på mer människor. Vi åker därifrån och chauffören tror sig ha glömt en person, och vi får vända på en smal liten grusväg och åka tillbaka. Efter 2 minuter ropar en liten man från baksätet att han faktiskt är med i taxin och vi får vända tillbaka igen och kan fortsätta vår resa.

Uganda bjuder oss på ett otroligt vackert landskap. Stora fält med ris-, te-, banan-, sockerrör- och kasawarotsodlingar. Längs vägen åker vi genom små små byar med gräshyddor och massor med färglada människor.

Väl framme i Nagongera hälsas vi välkomna med sång och dans av både familj och grannar. Kvinnorna ylar/sjunger på sitt speciella sätt, såsom kvinnor i vissa andra kulturer gör. Ni kanske förstår vad vi menar. En get och en höna slängs fram till oss och vi förstår att det vi håller i kommer att bli kvällens middag. Vi bjuds först på lite fika men sen är det stressigt att få fram köttet så Frida får äran att ta hand om hönan och Niklas tar sig an geten. Vi nackar och slaktar som om vi aldrig gjort annat, och får godkänt av familjen med ytterliggare en dans.

Vi behandlas som kung och drottning. Alla andra sitter på bastmattor på backen medan vi sitter på stolar. De äter med händerna, vi äter med bestick. Vi känner oss lite lätt obekväma i situationen då vi båda gärna hade hjälpt till. Istället kommer det fram mer och mer mat, nötter, sockerrör och läsk. Vi får dessutom veta att famlijen vanligtvis bara äter kött en gång per år - vid jul. Idag är det ordenltlig fest med andra ord.

Efter en skön promenad i byn sätter vi oss i familjens trädgård under ett jättestort mangoträd och grillar revbensspjäll från geten. Vid tiotiden på kvällen bjuds vi på en sista middag, eller snarare Niklas tvingar i sig några bitar medan Frida som är lite sjuk försöker förklara för Jane att det inte går att få i en endaste bit till. Trötta och mätta kryper vi ner i huset största säng, som någon uppenbarligen offrat för vår skull.

Maten vi bjudits på under helgen skiljer sig mycket från den vardagliga friterade maten. Höns- och getgryta, kasawarotsbröd och majsmjölsbröd, ris och kokta marinerade ärtblad. Bröden är inget vi hemma skulle kalla för bröd, snarare en blöt degklump som används som ett tillbehör att suga upp grytan med.

På söndagmorgonen går vi i kyrkan, bestående av träpålar och torkat grästak. Där dansar och sjunger vi, håller varsitt tal för församlingen och håller varann i händerna och ber. Jättfint, men kanske lite skenheligt med tanke på vår egna sviktande tro. Gudstjänsten hålls dessutom på både det lokala språket och engelska för vår skull.

Vi går vidare från kyrkan på apjakt, en misslyckad sådan tyvärr, men ändå en trevlig promenad bland buskar och snår i sällskap av några småpojkar som vallar getter. Efter lunchen dansar alla kvinnor och vi delar ut våra medtagna presenter. Vi känner oss lite dumma eftersom våra presenter inte räcker till alla, men inte visste vi att hela grannskapets ungar skulle vara här.

Vi liftar på ett lastbilsflak, självklart under ett rådande monsunregn, och kliver dyngsura av i staden Tororo. Nu hälsar vi på Janes kusins syster och bjuds på mat. Igen. Halv sju klämmer vi in oss i en ny taxi, Frida sittandes i skarven mellan två säten och Niklas på ett säte med tre stålstänger som ryggstöd. Det kanske inte låter så obekvämt, men som vi sagt tidigare är bilarna vi åker i egentligen avsedda för nio personer, inte 19! Men vi är i Afrika!

20 mil och 4 timmar senare är vi äntligen framme i Kampala, och vi nickar i samförstånd till varandra och tar en riktig taxi hem till dörren. Helgen har varit otroligt spännande och händelserik. Något vi aldrig trodde vi skulle få uppleva, och aldrig varit i närheten av tidigare. En sådan här berättelse är svår att förmedla med ord, och vi kanske låter lite väl negativa. Men alla positiva upplevelser och möten med en underbar familj väger med råge upp alla obekvämligheter. Tänk er själva att få sitta under ett mangoträd vid en öppen eld och äta färskt rörsocker och grillad get, omringad av en hop med glada barn som leker och klämmer sig ner bredvid en!

Vi har nu flyttat från slummen och bor i ett hus med trädgård uppe på universitetsområdet. Luften här uppe är mer lättandad. Huset delas med andra utbytesstudenter. Här finns ett riktigt kök som man kan laga mat i, ett vardagsrum med matbord och soffor. Dessutom kan man sitta på en altan, där vi precis ätit vår första riktigt mysiga frukost - te och macka till ljudet av apor och fåglar i träden. Det är lite skillnad mot våra tidigare frukostar, som intogs sittande på sängkanten i vårt 10 kvm lilla rum på Akamwesi till ljudet av skällande hundar och gasande och tutande bilar. Här uppe bor också två av tjejerna från vårt lilla svenskgäng. Det känns mysigt att bo här och ha trevliga människor omkring sig!

Nu ska vi till sjukhuset och jobba ett kvällspass på förlossningen. I morgon går vi både dag och natt, allt för att jobba ihop timmar så vi kan åka på fler utflykter.

Bilder från förlossningen.

Det ni ser är det ultimata journalsystemet, Fridas med sin första förlösta bebis och Niklas med sin andra. Filmen gick tyvärr inte att lägga till. Försöker igen senare! Kram

Dag 2 på förlossningen

I går började vi vår praktik på avdelning 14 där sjukhusets normalförlossningar äger rum. Till en början trodde vi att det skulle bli precis som på antenatalen - mycket väntan, men ungefär tio minuter efter att vi kommit till avdelningen hör vi hur en kvinna skriker i korridoren. Hon ska uppenbarligen föda barn inom en snar framtid eftersom fostervattenhinnan buktar fram och är klart synlig mellan hennes ben. Niklas får på sig förklädet, handskarna och skyddsglasögon medan Frida springer och berättar för någon, vem som helst att kvinnan håller på att föda. Till slut är det vi tillsammans med en österrikisk läkarstudent och en ugandisk barnmorskestudent som har hand om förlossningen. Trygga förhållanden! En bra kickstart!

Dagen fortsatte i samma tempo och Frida hann med att förlösa först en omföderska och en förstföderska. Slutpumpade gick vi till en skitrestaurang och åt en skitmåltid (köttgryta med senor och torra köttbitar som smakade snusk). Därifrån gick vi till en supermarket, blev paparazzifotade av några tjejer med mobilkamera (vita människor är tydligen en bristvara i vår stadsdel). Vi köpte nya handdukar och en sked för att kunna äta passionsfrukt som man kan köpa ute på gatan. 10 st för 4 kr skulle kunna kallas ett överkomligt pris. Väl hemma startade stortvätten och lite senare fick vi besök av delar ur svenskgänget.

Klockan halv nio i morse gick vi hemifrån och gick med bestämda steg genom den lilla slummen up till sjukhuset. Här under kan ni se hur det ser ut. Vi kan kalla den filmen om Fridas rumpa. Ni förstår om ni tittar.

Uppe på sjukhuset har vi satt oss i respekt genom att tillrättavisa barnmorskorna för deras inhumana arbetssätt - undersökningarna liknar mer ett övergrepp en ett tillfälle att få reda på viktig information. Vi valde att berätta för chefen, en barnmorska som varit i Sverige på besök och sett hur vi jobbar, och gråtfärdiga fick vi då ett bra samtal med de inblandade barnmorskorna. Vi längtade båda hem till våra underbara handledare på Danderyds förlossning. Vi fick förlösa en söt bebis var, den sista helt på egen hand. Och självklart gick det ju bra, Fridas fina perinealskydd borde alla lära sig (eller var det att kvinnan hade fött barn tidigare?).

Nu väntar en pizza med Björn och sen ska vi bara hem och tvätta och slappa. Vi har fått tips om en blå tvål som tar bort alla fläckar.