Ofrivillig bloggtorka

Vi ber om ursäkt att vi inte bloggat på länge, skolans uppkoppling har inte varit den bästa och vi har haft fullt upp!

Vi har ni gjort vår första vecka på antenatalavdelningen, motsvarande MVC. Där har vi träffat hundratals kvinnor och lärt oss massor. Barnmorskorna har varit hårda och vi har fått läsa på - bröstets anatomi har visst fallit bort lite ur våra skallar under sommaruppehållet. Niklas jobbar i för sig med amning men på Fridas kirurgavdelning på st. Göran var det inte direkt någon daglig kontakt med den kroppsdelen.

Vi har gjort allt man kan göra här på antenatalen, nyregistrerat, tagit hälsohistoria, blodtryckat på löpande band och klämd på magar på det afrikanska viset. Vi kommer vara grymma på att trattlyssna och avgöra graviditetslängd med våra blotta ögon, förhoppningsvis på flera meters håll ;)

Nu har vi börjat komma in i den ugandiska tidsuppfattningen. Vid överrenskommelse om att börja 8:30, tro inte att du ska vara här en kvart innan som hemma för att kolla runt lite. Det är lika bra att komma en kvart sent för eventuellt, ja högst troligt kommer du inte att börja jobba förrän efter klockan 9:30. Våra rumpor har vant sig att vänta på träbänkens hårda sits.

Vi har gjort mycket annat. Bland annat bytt en vattenkokare som gick sönder efter en dag, köpt en skarvsladd från gatukorsningen som smälte av det hårda trycket från en vattenkokare och en mobilladdare (den gick ju tyvärr inte att byta i efterhand - har någon träffat en gatuförsäljare med reklamationsrätt?). Skämt o sido, men saker är inte riktigt som hemma!

Vi har blivit bjudna på middag hos vår kompis Jane flera kvällar under veckan och ätit fantastisk Ugandisk mat. Matoke (matbanan), köttgrytor och kidneybönor i mängder. Vi har lite annorlunda sätt att småäta hemma jämfört med här där 3 mål om dagen är standard. När man väl äter så äter man REJÄLT med mat! Fridas mage är inte riktigt van vid den typen av upplägg och känner sig mätt redan halvvägs genom fruktstunden som fungerar som förrätt. Niklas får kompensera för Fridas lilla mage och äter desto mer, trots att han är mätt. Så Jessica, Niklas nyårslöfte från några år sedan om att inte äta mer när han blivit mätt är helt ouppnåeligt. Här är man mätt mest hela tiden, även när man äter.

Vi har under veckan haft nya grannar på akamwesi hostel där vi bor. De stannade en natt men vi umgås fortfarande. De är svenska sjuksköterskestudenter från KI, och vi har även träffat en ortoped från SÖS som är här på lärarutbyte. Av en händelse sprang vi även på två killar från Linköping som är har och skriver sin C-uppsats på sjuksköterskeprogrammet. Vi är ett litet gäng nu! Tillsammans har vi varit uppe på en fin indisk restaurang högst upp på Garden City, en shoppinggalleria med 5 våningar och med många västerlänningar. Jättegod mat och en otrolig upplevelse att äta mat under bar himmel och se ut över nästan hela staden. Sen var det ett skönt avbrott från all afrikansk kultur. Vi gillar den givetvis, men standarden är så låg emellanåt att vi gärna betalar det mångdubbla ibland för att få det lite mer som hemma.

I går tog sig Jane an den delikata uppgiften att guida svenskgänget på en tripp till Nilens källa. Vi tog en liten taxi från stan och åkte mot Ugandas tredje största stad Jinja. Taxi är här lika med en Toyota transporter (minibuss), omformaterad att ta 16 passagerare, en bil som från början ät tänkt att rymma nio personer. Utrymmet är med andra ord begränsat, och har man otur hamnar man på andra raden tillsammans med tre andra samt en liten inkastare. Där kan man sitta på en skarv, vilket ortopeden Björn upplevde sviterna av efter två timmars minst sagt skumpig resa.

Väl framme i Jinja fick blev vi upphämtade av två män i två bilar och de tog oss runt till de olika sevärdheterna runt Nilen. Vi fick ju givetvis vänta lite på dem, men i skuggan under ett blommigt träd och med en färskpressad juice av melon, apelsin och passionsfrukt så var det svårt att klaga. Det första stället vi fick se bestod av ett litet centrum för flodrafting och motorbåtsturer som hälsade oss välkomna med en dansande kvinna och trummande män. Naturen var underbar och vattenfallen fascinerande. Längs stränderna stod lokalbefolkningen och tvättade medan deras barn lekte i vattnet. Vi struntade i raftingen som verkade lite väl farlig, och tog oss en tur med motorbåten. Som riktiga turister fotade vi allt och lite till. Nilen upptar nu en stor del av våra kameraminnen. Måste se till att Frida hittar en överföringssladd så att även hon får plats med fler bilder. Efter det bar det av till en restaurang som låg fantastiskt vackert med utsikt över världens längsta flod. Restaurangen tillhörde en resort med bungalows som låg utmed bergväggarna. Man kunde hoppa bungyjump men det var inställt pga av monsunregnet som nyss hade dränkt oss.

Det var underbart att byta om till torra kläder, dricka en kall öl och äta mat tillbakalutade i mjuka soffor blickandes ut över den vackra vyn. (Oj vad pompöst det blev, men det är Fridas bidrag till vår lilla blogg)

På vägen tillbaka satte vi oss i en liten liten buss tillsammans med 35 andra. Två kilometer från Jinja la den av och vi fick invänta en annan buss, vilken otroligt nog bara tog tio minuter. Den körde desto snabbare så den tid vi förlorat kördes in snabbt som attan. Ungefär halvvägs på vägen tillbaka till Kampala känner vi hur bussen kränger till och folk börjar skrika. Frida som sitter vid fönstret tittar ut och ser en människa som ligger på vägen. En sekund senare kommer bumpet. Vi trodde ju alla att stunden för att köra i diket hade kommit, men uppenbarligen försökte chauffören väja för personen som låg på gatan. Hemskt nog hinner vi inte väja tillräckligt och vi kör över honom - busschauffören bara fortsatte. Folk började prata upprört men ingen stoppade bussen och Frida hade svårt att släppa bilden av människan på vägen när hon senare skulle somna.

I kväll ska vi flytta från akamwesi upp till Edge-house som ligger uppe på kampusområdet till det riktiga universitet. Där är det betydligt lugnare och mer personligt än nere på akamwesi som ju ligger i ett väldigt ruffigt område där det aldrig är mindre folk än på medborgarplatsen en lördag kväll klockan 22. Vi hoppas att det ska lösa sig med rum på det nya stället och det kommer i alla fall vara värt den dubbla summan som vi kommer att betala. 8 Usdollar per natt är ju ingen jättekostnad, men vi får inga pengar tillbaka på akamwesi så där har vi nu betalat 325 usdollar för en dryg veckas boende.

Just nu sitter vi på ett internetcafé längs kampala-road och har ätit en bra brunch. Bagels med te och, för att vara i afrika, gott kaffe. I morgon börjar vi på avdelningen för normalförlossningar och ska spendera kvällen med att läsa på!

Ha det gott alla där hemma så ses vi snart här på bloggen, fortsätt kommentera! Bilder från Nilen kommer i morgon. Vi har tyvärr glömt överföringssladden hemma.

Lite bilder kanske?

Här kommer lite bilder från våra första dagar i Kampala. Det ni ser är utsikten från vår balkong och lite bilder från när Jane visar oss marknaden. Förhoppningsvis hinner vi lägga upp mer bilder senare! Kram på er alla / Frida & Niklas

4 dagar i Kampala

Nu har vi varit i Kampala i 4 dagar, men det kanns lite som en evighet.

Vi har bara gjort en halv dags praktik hittills, och redan traffat sa mycket manniskor och fatt sa mycket intryck att vi kanner oss helt fullmatade. Lat oss beratta lite om var dag. Forst fick vi en rundvandring med kanske en av historiens tystaste manniskor, vi har konstaterat att gissningsleken ar det som galler nar man umgas med henne, de flesta andra ocksa for den delen. Alla pratar valdigt tyst, mumlar fram sin engelska med afrikansk brytning och haller dessutom garna for munnen samtidigt. Nog om detta, ater till rundvandringen.

Vi kom forst till en bb-avdelning dar eddie murphys kvinnliga gestalt i dr dolittle uppenbarligen jobbar, far vi nagon gang en mojlighet skall vi knappa en bild pa henne, innan dess kan ni kolla pa imdb och soka pa dr dolittle, det ar hon i rosa vi menar. BB-avdelningen var full av mammor och bebisar, lukten var enligt Niklas som hade oppen nasa, obehaglig och Frida har for alltid slagit pa sin langvardsandning = oppen mun och stangd nasa. Bebisarna har ar otroligt sota, och mammorna verkar inte vilja klaga trots att det ligger tre i varje sang!

Nasta steg var ner till den komplicerade forlossningsavdelningen pa nedre delen av sjukhuset "New Mulago" vilket man kan ta med en stor nypa salt. Huset ar byggt pa 60-talet och verkar inte ha stott pa sarskilt manga renoveringstimmar sedan dess. Det vi fick se av avdelningen var de grona skynkena som tackte for de sma bas dar manga barn har kommit till varlden. Vi horde en del av den aktivitet som pagick och som vi med oro men spanning ser fram emot. Vidare darifran gick vi till Neonatalavdelningen, avdelningen dar man vardar sjuka nyfodda och for tidigt fodda. Avdelningen var full av mammor som ammade sina barn - vi kom mitt i mattimmen (sadant slutade man med i Sverige for lange sedan).

Vara forsta praktiktimmar ar nu avklarade. Vi fick vara pa motsvarande MVC och traffa en del av de kvinnor vi kanske senare komemr att forlosa. Vi blev snabbt inkastade i arbetet och fick skota nyrtegistrering sjalva och gissa - ater igen - hur man skulle ga till vaga. Vardsystem ar ju alltid komplicerade - vardsystem pa Ugandiskt vis och pa Luganda (ett av de nationella spraken) ar annu svarare.

Pa nagot vis loste vi situationen tills vi tyckte det var dags att ga hem for dagen och vi fick ett stort leende fran handledarna.

Lunchen i matkantinen bestod av
Frida: Ris och kyckling och sas fran en bongryta – bonorna var namligen slut.
Niklas: Pommes med nagon lokal form av friterad pannbiff som tydligen kallades a 'chop'.

Igar var vi hemma hos Jane, en barnmorskestudent harifran som besokte Sverige i varas, och blev bjudna pa middag. Hon har tagit sig an oss med hela sitt hjarta, vilket kanns tryggt, och hon vill verkligen att vi ska kanna oss som hemma. Hon visar oss stan och bjuder pa fantastisk lokal mat som hon lagar I sitt kok=kokplatta och vattenkokare ute pa balkongen.

Nu ska vi hemat och ladda batterierna infor I morgon. Kanske slanger vi en tvatt I tvattbaljan och skrubbar med vara bara hander. Sen ska vi forsoka vanja oss vid att sova med de skallande hundarna. Fungerar det inte har vi kommit overrens om att hundstek ar var nasta lokala kulinariska matratt att prova. Undra om vi kan krydda upp den lika gott som Jane kryddar sin kottgryta?

Var favorit hittills: Chapatee – en ugandisk pannkaka gjord pa mjol, salt och vatten och stekt i olja.

Ha det gott sa lange sa forsoker vi uppdatera sa snart som mojligt. Internet ar som sagt segare an segast, och det blir tyvarr inga bilder forran vi hittar en battre uppkoppling! Fortsatt garna att kommentera, det uppskattas verkligen och det ar sa mysigt att hora fran er dar hemma!

Manga kramar / Niklas och Frida

Vi har gjort ett forsok att fora over lite bilder, men internetcafet vi befinner oss pa verkar inte ha den basta uppkopplingen. Hav talamod!

The arrival

Efter en lang och utmattande flygresa med mellanlandning i london och ett underbart skrikande barn bredvid oss fran london till entebbe kom vi till slut fram. Pa flygplatsen fanns en tydlig skylt och allt kandes bra. Chaufforen James korde oss till kampal och till Mulago hospital dar vi traffade Susan som ansvarar for utbytesstudenter. Motet med henne fick oss att inse att vart daglig tempo i Sverige behover vaxlas ner rejalt. 'Please have a seat' och dar satt vi.

En halvtimme senare blev vi korda till Akamwesi hostel dar vi nu bor i ett rum med balkong och toalett. Standarden ar mycket enkel och nagon dag ska de mala om och fa bort diverse flackar, ospecifikt ursprung, fran vaggarna. Omradet ar ruffigt och hostelet ligger mitt i vad vi svenskar kallar en kakstad. Men vi har det anda mysigt och efter en vit rostmacka med jordnotssmor och ett glas taxfreevin sov vi ganska gott, atminstone Niklas som hade oronproppar. Vid tvatiden vaknade Frida av ylande hundar och insag att ljudisolering inte finns.

I eftermiddag ska vi bli visade Kampala stad och forhoppningsvis fa ett nagot battre grepp om staden med tanke pa att gardagens besok bara kandes som ett stort kaos.

Fridas nasta inkop ska bli ett par gummistovlar ~ regnperioden har borjat och flipflopen far vi packa ned tills vi kommer till Zanzibar.

Igar forsvann vart toapapper, en liten natt forpackning med atta rullar, vart ar oklart. Sa Niklas nasta kop blir nog en liten rulle for aven om vi inte atit sa mycket hittills borjar noden gora sig pamind.

Ready for take-off

Nu är det snart dags. Märkte sent i går kväll att bagaget vägde en aning för mycket och efter tre ompackningar, byte av handbagageväska och separat datorväska ska det väl gå vägen, i alla fall utan några större kostnader för övervikt. Ett orosmoment; vi har en mellanlandning i London. I Storbritannien är det ju tydligen så att alla har någon i sin omgivning som bär på den underbara pigfluen. Får hoppas att planet från London till Kampala inte är fullt med host, nys och snörvel.

Det lille apotek

Snart börjar det bli klart - det lilla reseapoteket. Det ska bara till lite solkräm, myggstift och myggnät så är man något så när komplett. Förhoppningsvis. Tror jag. Någon som tycker jag är nojig?

Det kliar i fingrarna!

Åkte pendeltåg igår, skulle in och se Prideparaden. Plötsligt hör jag hur någon knackar på en ruta, och som alltid (i sitt stora ego) tror man ju att det är en själv någon vill åt. Jag tittar upp och visst, det tog ett par sekunder, men sen kom glädjen och värmen! Där sitter ett par och pappan håller upp en bebis mot rutan, så fantastiskt fin. Min kanske roligaste förlossning, som jag aldrig kommer att glömma. Föräldrarna log i kapp och jag fick ett litet snett leende av bebisen också. Fasen att vi var på väg av och inte kunde stanna och prata lite, men jag blev så glad att smilmusklerna behövde massage när mungiporna till slut sänkte sig lite.

Nu kan jag konstatera att det kliar ordentligt i fingrarna att få förlösa lite, och fjäderklämman för starka underarmar har åter plockats fram.